RELIKT relik4t, adj.; n. o. adv. =.
Etymologi
[jfr ä. eng. relict; av lat. relictus, p. pf. av relinquere (se RELINKVERA). — Jfr RELIKTÄR]
(i sht i vetenskapligt fackspr.) som utgör l. har karaktären av en relikt, som är en reliktform, reliktartad. En relikt förekomst av en växtart. Fennia I. 7: 18 (1889). De 8 raser av relikt hornsimpa, som hittills funnits i Sverige. FoFl. 1939, s. 137. Relikta crustacéer i Ivösjön. Därs. 1953, s. 243.
Ssgr, se relikt, sbst.
