RELUKTANS re1luktan4s l. rel1-, r. l. f. l. m.; best. -en.
Ordformer
(reluctance 1797. reluktans 1918 osv.)
Etymologi
[jfr t. reluktanz, eng. reluctance, reluctancy, (ä.) fr. réluctance; av ett (icke anträffat) lat. reluctantia, till reluctans (gen. -antis), p. pr. av reluctari, göra motstånd (se RELUKTABEL)]
1) (†) motstånd (som en person gör mot ngt). Ansök(ninge)n (om tillstånd att trycka HD:s protokoll) bifölls, men med någon synbarl. reluctance hos dem, som tillstyrckt den i HofR(ätte)ns dom gjorda ändring. Calonius Bref 296(1797).
