REMANENS re1manän4s l. rem1-, r. l. f.; best. -en; pl. (i bet. 1 slutet) -er (Hygiea 1863,s. 466).
Etymologi
[jfr t. remanenz, eng. remanence, fr. rémanence, remanence; till REMANENT(jfr PERMANENS : PERMANENT, adj., DIFFERENS : DIFFERENT, adj., m. fl.)]
1) (i fackspr.) kvarblivande, kvardröjande; i sht förr äv. konkretare: återstod, rest. Dalin 698(1871; konkretare). Remanensen av verkan av en injektion sträcker sig intill 1 vecka efter en enstaka dos. SvLäkT 1935, s. 1194.särsk. (i sht farm., numera föga br.) (värdelös) återstod l. lämning som blir kvar vid pulverisering l. kokning o. d. av ngt. VetAH 1800, s. 104. Remanensen eller skelettet efter 2 gånger starkt kokad laf. Westring SvLafv. 2: 318(1805). Nyblæus Pharm. 52(1846). Ahlberg FarmT 96(1899).
2) fys. remanent magnetism; remanent magnetisk induktion; äv. om storhet som (grafiskt) anger sådan induktion; äv. abstraktare, om (egenskap hos ämne att utmärkas av) magnetisk hysteresis. 2UB 2: 422(1901). Legeringen (av kobolt o. järn) .. är kännetecknad .. av stor magnetisk remanens. Starck Kemi 220(1931). 2SvUppslB 13: 1100(1949; om grafisk storhet). —
