REMANENT -än4t, adj.; n. =.
Etymologi
[jfr t. o. eng. remanent, fr. rémanent, remanent; av lat. remanens (gen. -entis), p. pr. av remanere, bliva l. stanna kvar, återstå m. m., av re- (se RE-) o. manere, förbliva m. m. (jfr PERMANENT, adj.)]
(i fackspr.) kvarblivande, återstående; företrädesvis (fys.) om magnetism l. magnetisk induktion: som dröjer l. blir kvar hos magnetiskt föremål (särsk. av mjukt järn), sedan den magnetiserande kraften upphört att värka; som utgör remanens (se d. o. 2). Andersson (1845). Edlund ÅrsbVetA 1852, s. 100. Den remanenta induktionen. 2SvUppslB 13: 1101 (1949).
