publicerad: 1957
REMARKABEL re1marka4bel l. rem1-, adj. -ble, -bla; -blare ((†) superl. -blest Ekeblad Bref 1: 379 (1654: Dätt remarkablesta), Spegel Dagb. 60 (1680: remarqvableste, pl.)).
Ordformer
(-kabel (-ca-, -qua-, -qva-) 1654 (: Dätt remarkablesta, superl.), 1657 osv. -quable (-ca-), sg. obest. 1729—1814)
Etymologi
[jfr t. remarquable, remarkabel, eng. remarkable; av fr. remarquable, till remarquer (se REMARKERA)]
märklig; anmärkningsvärd; betydande; med personligt l. (oftast) sakligt huvudord; numera ofta ironiskt l. i fråga om ngt ofördelaktigt; i sht förr äv.: utmärkt l. utsökt o. d.; jfr REMARKERA 2. Dätt remarkablesta wti optoget war till att se en hop hwijta fouglar. Ekeblad Bref 1: 379 (1654; rättat efter hskr.). Sedan dhen tiden har intet stort remarkabelt passerat. Carl XII Bref 21 (1705). Det är remarquabelt, at Skaparen satt näsan ofvan munnen, på det vi genom luckten sku känna, hvad mat som gagnar eller skadar oss. Linné Diet. 2: 230 (c. 1750). Ack, hvad .. (banden) äro söta! — Ja, rigtigt remarkabla, i synnerhet de vattrade med blomrankan på. Wetterbergh Olga 129 (1850). (Gästrummen) voro ofta anlitade af rätt så remarkabla personer. Hallner PysGubb. 9 (1920). Det remarkabla tillfället, då hon hade ramlat ur kyrkbänken. Lagerlöf ChLöw. 230 (1925).
Spoiler title
Spoiler content