SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1957  
RENEGAT re1nega4t l. ren1-, förr äv. RENEGAD, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-gad 16871796. -gat 1687 osv.)
Etymologi
[jfr t. renegat, eng. renegade, renegado, renegate, fr. renégat, it. rinnegato, span. renegado; ytterst av mlat. renegatus, substantiviskt använt p. pf. av renegare, förneka (se RENEGERA)]
person som övergår (övergått) från en religiös tro l. en åskådning l. ett (politiskt l. kulturellt o. d.) läger till en annan (ett annat), betraktad ur de tidigare tros- l. meningsfrändernas synvinkel (i detta avs. motsatt: proselyt), avfälling, överlöpare; i ä. tid i sht om person som övergått från kristendom till muhammedanism. OSPT 1687, nr 25, s. 4 (om person som övergått från kristendom till muhammedanism). För bolsjevikerna var .. (N. N.) en renegat, socialistförrädare, som sålt sig åt borgarna. Claëson Lockhart PolAgent 196 (1933).
Avledn.: RENEGATSKAP, n. egenskapen l. förhållandet att vara renegat. Böök Tegnér 1: 244 (1917).
Spoiler title