REPA re3pa2, sbst.4, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[ombildning av sv. dial. (Skåne, Hall.) reva (jfr REV, sbst.1)]
(i vissa trakter) om snodden l. snärten på en piska l. dyl. En kraftig läderpiska med kort skaft och ganska lång, grov repa. Neander 70År 227 (1929). (Då man spelade ”topp”) skulle man helst ha en repa av ålskinn. Henning HbgMinn. 1: 35 (1950).
