REPARATIV re1parati4v l. rep1-, l. 01—, stundom 40~1 l. 30~2, adj.; adv. -T.
Etymologi
[jfr eng. reparative, reparatorisk; till p. pf.-stammen av lat. reparare (se REPARERA)]
1) (i vetenskapligt fackspr.) reparatorisk. En reparativ process efter en skada på (tand-)emaljen. SvTandläkT 1950, s. 459.
2) bot. om rotskott (hos vissa växter): som bilda(t)s på rötterna, då dessa gm skada förlorat sin övre, normalt skottbildande del. BotN 1884, s. 21. 2SvUppslB (1952). —
