REPERKUSSION re1pærkuʃω4n l. rep1-, l. -är-, l. -kɯ-, l. 01— (repärrkuschón Dalin), r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. reperkussion, eng. repercussion, fr. répercussion; av lat. repercussio (gen. -ōnis), vbalsbst. till repercutere, återkasta, av re- (se RE-) o. percutere (se PERKUTERA)]
1) (†) tillbakakastande, återstudsning; särsk. om ljusets l. ljudets återkastande vid reflexion. Pfeiffer (1837). NF (1889). Ekbohrn (1904).
2) mus. upprepad omtagning av en ton; äv., i fuga: genomföring av temat (l. svaret) genom alla stämmorna. Envallsson (1802). Brodin (1948).
Ssg: (2) REPERKUSSIONS-TON ~tω2n. mus. upprepat omtagen ton; särsk. om den dominerande upprepade tonen i gregoriansk psalmodi. Jeanson (o. Rabe) 1: 29 (1927).
