REPELLERA re1pele4ra l. rep1-, l. -äl-, i Sveal. äv. -e3ra2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING; jfr REPULSION.
1) stöta från sig l. bort l. tillbaka (ngt l. ngn); motsatt: attrahera.
a) fys. om sak, i fråga om en rent fysikalisk företeelse, numera bl. en dylik företeelse förorsakad av magnetiska l. elektriska krafter hos de båda varandra påvärkande kropparna. Den repellerande .. kraften .., som förorsakar at partiklarna af materien fly ifrån hvar andra. Triewald Förel. 1: 121 (1728, 1735). Det Järnet, som förmår repellera de mästa ljusstrålar och som fölgakteligen synes hvitast. Rinman JärnH 1 (1782). En allmän lag är .., att liknämniga poler repellera och oliknämniga attrahera hvarandra. Fock 1Fys. 514 (1855). (Flechtner o.) Gustaver Mater. 23 (1943). jfr (†): Repellerande kallas de järnmalmer, som föga eller intet dragas af magneten. Rinman (1789).
b) (i sht i vetenskapligt fackspr. o. i vitter stil) om sak l. person, i fråga om värkan av ngt oangenämt l. icke tilltalande på en levande varelse l. ngns sinnen o. d. Trana Psych. 2: 142 (1847). Förvisso ha de båda männen redan nu betraktat varandra som rivaler, liksom de tydligen personligen repellerat varandra. SvKyrkH 2: 492 (1941).
