SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1957  
RESONANT re1sonan4t l. res1- osv., l. -aŋ4t, adj. -are.
Ordformer
(reson- 18711920. resonn- 18451868)
Etymologi
[jfr t. o. eng. resonant, fr. résonnant; av lat. resonans (gen. -antis), p. pr. av resonare (se RESONERA, v.2)]
genljudande, återljudande; numera nästan bl. (med fackspråklig prägel, föga br.): som har l. är förbunden med l. utmärkes av resonans (se d. o. 1, särsk. 1 slutet). Andersson (1845). Sången har .. i motsats till talet en resonantare stämgivning. Norlind SvFolkl. 37 (1911); jfr Dens. AMusH 7 (1920).
Spoiler title
Spoiler content