SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1957  
RESONATOR re1sona3tor2 l. res1-, l. -ωn-, äv. 1040, r. l. m.; best. -n; pl. -er -natω4rer l. 01—.
Ordformer
(reson- 1877 osv. resonn- 1895)
Etymologi
[jfr eng. resonator, fr. résonateur; av t. resonator, till lat. resonare (se RESONERA, v.2)]
(i fackspr., i sht fys.) av den tyske fysikern H. L. F. Helmholtz uppfunnen (1859 tidigast i tryck omnämnd) apparat avsedd för analys av sammansatta ljud med hjälp av tonförstärkning gm resonans o. bestående av en kula l. flaska l. ett kort rör av glas l. metall med två varandra motstående öppningar, av vilka den ena är trattformig o. avsedd att införas i örat; numera oftast allmännare. om anordning l. kropp l. system som ger l. tjänar att ge resonans (se d. o. 2); äv. bildl. TT 1877, s. 27. Den af Helmholtz uppfunna ”resonatorn”. Björling Klangf. 23 (1880). Den s. k. resonatorn (för undersökning av elektriska vågor), vanligen i form af en på ett ställe uppskuren ring af metalltråd. AB(L) 1895, nr 279, s. 2. Utmärkta resonatorer äro .. luftfyllda hålrum .., t. e. munhålan eller näskaviteten i deras förhållande till tonbildningen i struphufvudet. Noreen VS 1: 349 (1905). Larsson Världskris. 48 (1920; bildl.). Andersson Stråkh. 109 (1923; om resonanskropp). Vanl. förknippar man föreställningen om en resonator med villkoret, att massa och elastisk styvhet (resp. induktans och kapacitans) skola vara fördelade, så att exempelvis en vanlig pendel el. en ordinär elektrisk svängningskrets icke i första hand räknas till resonatorer. 2SvUppslB (1952).
Ssgr (i fackspr.): RESONATOR-KULA, r. l. f. (mera tillf.) kulformig resonator (för analys av sammansatta ljud). Björling Klangf. 65 (1880).
-TEORI(EN). [jfr t. resonatorentheorie] särsk. om teori som söker förklara hörselorganens funktion gm antagandet av ett stort antal ss. resonatorer värkande organ i örat; jfr resonans-teori. 2NF 35: 689 (1923).
Spoiler title
Spoiler content