SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1957  
RESONERA re1sone4ra l. res1-, l. -ωn-, i Sveal. äv. -e3ra2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Ordformer
(reson- 1632 osv. resonn- 18451888)
Etymologi
[jfr t. resonieren; av fr. résonner, av lat. resonare, av re-, åter (se RE-), o. sonare, ljuda (se SONANT, SONOR). — Jfr DISSONERA, RESONANS, RESONANT, sbst. o. adj., RESONATOR m. fl.]
ge genljud, genljuda, återljuda; numera företrädesvis (i fackspr.): klinga l. ljuda l. vibrera med, ge resonans; äv. bildl.; äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet. Andersson (1845). Stränginstrument, bestående af en rund, med ljudhål försedd resonerande kropp. UB 2: 490 (1873). Klangen (hos rösten) .. betingas .. (bl. a.) af beskaffenheten hos de kaviteter .., inom hvilka ljudet resonnerar. Nyström Talorg. 9 (1888). Locket (på resonanslådan) bringas .. att resonera (då en vid locket fäst stämgaffel anslås). 2NF 27: 577 (1918). Expressen 1947, nr 340, s. 4 (bildl.). — särsk. [jfr motsv. anv. i fr.] (†) tr.: ge genljud åt (ngt), fortplanta gm genljud. Du, echo, mz stoort weeklag / måste altid resonera / thenna min sångh både nat och dagh. Wivallius Dikt. 86 (1632).
Spoiler title
Spoiler content