SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1957  
RESTANT, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-ant 16531888. -ent 1700)
Etymologi
[jfr dan. o. t. restant; av lat. restans (gen. -antis), p. pr. av restare (se RESTERA, v.1)]
(†) person som resterar med ngt, särsk. med fullgörande av skattegärd l. betalande av skatt o. d. Murenius AV 253 (1653). Restanter för bårklädhe à 5 ör: Per Isaakzson i Hasterbodha effter sin suärfadher, o. s. v. Därs. 442 (1660). VDAkt. 1692, nr 188. Man finner .. exempel på att länets styresman .. låtit fattige restanter behålla sin enda ko och häst. Axelson K12Tid 264 (1888). — jfr TIONDE-RESTANT.
Spoiler title
Spoiler content