RETORIKER retω4riker, äv. 0302 (retòrick´r Dalin), m.||(ig.); best. -n; pl. =, äv. (med lat. ändelse) retorici -isi resp. -isi2. Anm. Förr användes äv. den (ny)lat. sg.-formen rhetoricus (retorikus). Weste(1807). Dalin(1855).
Ordformer
(i sht förr äv. rhe-)
Etymologi
[jfr t. rhetoriker, ä. eng. rhetoric (eng. rhetorician) samt fr. rhétoricien; till lat. rhetoricus, retorisk, retors- (se RETORISK)]
1) (mera tillf.) lärare i vältalighet; person som sysslar med retorikens teori; person med retorisk skolning. Lénström RomLittH 135(1838). I början voro orden kalla, som en retorikers i sin bevisföring. Lagergren Minn. 3: 430(1924). Östergren(1936).
