RETRIBUTION ret1ribɯʃω4n l. re1-, l. 01—, l. -bu-, äv. -tʃω4n (- - -tschón Dalin), r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. retribution, fr. rétribution; av lat. retributio (gen. -ōnis), vbalsbst. till retribuere (se RETRIBUERA)]
(numera knappast br.) handlingen att ge ngn ngt i gengäld för ngt l. till lönande av ngt, vedergällning, lönande, belöning l. dyl. Pfeiffer (1837). Dalin (1855). 2SvUppslB (1952). —
Ssg: RETRIBUTIONS-TEORI(EN). (numera knappast br.) jur. straffteori enligt vilken straffets uppgift är att tillfoga delinkventen ett lidande ss. vedergällning för den orätt som han begått, vedergällningsteori(en). Dalin (1855). NF (1889). Ekbohrn (1904).