REVERENTER rev1erän4ter l. re1-, adv.
Etymologi
[jfr d. reverenter; av lat. reverenter, adv. till reverens (se REVERENS)]
(i sht skämts. l. ngt vard.) i uttr. reverenter sagt l. tal(a)t, med förlov sagt, med er l. läsarens o. d. tillåtelse. SDS 1882, nr 230, s. 2. Spisen (i riksdagshusets galleri) kan inte eldas, ty då skulle röken gå reverenter sagdt upp i kjolarna på moder Svea, som står på taket. Carlsson HelaSthm 474 (1912). Reverenter talt. Östergren (cit. fr. 1926). Neander Nilsson Mos. 21 (1927). jfr: Reverenter, (dvs.) vördsamt. Dalin (1871).
