RIGA- ri3ga~, äv. 40~.
i ssgr, för att beteckna att ngt härstammar från l. hör hemma i l. är utmärkande för Riga, huvudstaden i Lettland.
Ssgr: RIGA-BALSAM. (i sht förr) (urspr. från Riga importerat) preparat bestående av sprit jämte timjan- o. rosmarinolja o. ett växlande antal aromatiska tillsatser, använt dels i folkmedicinen till sårbehandling, indränkning av kompresser o. d., dels till förtäring; ngn gg äv. bildl. IT 1791, nr 65, s. 3. Min arm smordes med Riga balsam. Reenstierna Årstadagb. 1: 146 (1797). En riga-balsam för alla olyckor. SvT 1852, nr 22, s. 4 (bildl.). Bland övriga .. spritdrycker må nämnas .. rigabalsam. VaruhbTulltaxa 1: 91 (1931). —
-FARARE, i bet. 1 m.||(ig.), i bet. 2 r. l. m. (numera bl. tillf.)
1) person som i befälsställning l. ss. besättningsman o. d. seglar på rigafarare (i bet. 2).
2) (handels)fartyg som går på Riga. Mine skep hade fått fatt på 19 Rigafarrer. Carl IX Cal. 126 (1604). —
-SNODD. (i sht förr) prydnadsföremål av flätat människohår, framställt (i Dalarna) i en teknik som härstammar från Riga. SvKulturb. 7—8: 144 (1931). —
-TALL. (om ä. förh.) eg.: furuvirke utskeppat från Riga; anträffat bl. i utvidgad anv., om högsta kvaliteten av nordiskt furuvirke. SkogsvT 1912, Fackupps. s. 164. —
SAOB
