RIGID rigi4d, adj.
Etymologi
[jfr t. rigide, eng. rigid; av fr. rigide, av lat. rigidus, styv, orörlig m. m., till samma stam som föreligger i rigor (se RIGÖR)]
1) stel, styv, jämförelsevis oböjlig; numera i sht (med.) om muskler l. andra vävnader. Det starka könets complexion och rigide febrer (dvs. fibrer). Fennia XVI. 3: 108 (1761). Principer — någon gång endast rigida pålar. Cygnæus 4: 41 (1839). Wernstedt (1951).
2) (numera knappast br.) i utvidgad anv., om person l. karaktär: fast, konsekvent, rätlinig; förr äv. om stil, uttryckssätt o. d.: rättfram. Hans framställning (var) rak, rigid utan alla omsvep. JEPalmsvärd (1817) hos Wedberg Palmsv. 24. Rigid som en jernstör, .. man kan nästan säga till öfverdrift trådrät och ärlig. Reuterdahl Mem. 169 (1858).
Avledn.: RIGIDITET1004 l. 0104, r. l. f. [jfr t. rigidität, eng. rigidity; av fr. rigidité, av lat. rigiditas (gen. -tātis)] till 1.
1) med. stelhet l. styvhet i kroppens vävnader l. leder, vanl. framkallad av sjukdomstillstånd i hjärna l. ryggmärg. TLäk. 1832, s. 191. Rigiditet med rörelsearmod. 3NF 9: 1106 (1928).
SAOB
