SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1958  
RIMA ri3ma2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or. Anm. Stundom användes äv. den isl. pl.-formen rimur. Ekbohrn (1904), FoF 1935, s. 102.
Ordformer
(äv. ríma)
Etymologi
[av isl. ríma, till rím (se RIM, sbst.2)]
litt.-hist. benämning på (strofisk) dikt tillhörande en isländsk episk diktart som (på 1300-talet utvecklades ur nordisk skaldediktning o. kontinental poesi o.) kännetecknas av slutrim, allitteration o. kenningar samt stundom äv. av assonans. NF (1889). Söderwall i 3SAH 7: 39 (1893). 2SvUppslB 24: 190 (1952).
Ssg: RIMA- l. RIM-DIKTNING (jfr rim-diktning sp. 1995). (rim- 1889 osv. rima- 1891 osv.) litt.-hist. särsk. konkretare. NF 13: 1201 (1889).
Spoiler title