RINKINKA (ri`nkinka Weste), v. -ade.
Etymologi
[liksom t. rinkinken av holl. rinkinken, klirra, skramla (l. av en lt. motsvarighet därtill); ordet är av ljudhärmande ursprung o. sammansatt av två med varandra rimmande delar, av vilka den förra äv. återfinnes i holl. rink(el)en, klinga (jfr RINGLA, v.3), o. den senare i holl. kinken, slå mot ngt så att det klingar]
(†) sjöt. om sak: röra sig (fram o. tillbaka) vid sjögång (o. därvid slå mot ngt), slå; särsk. om fartyg som ligga förtöjda intill varandra. Dalman (1765). ÖoL (1852; om fartyg). Björkman (1889).
