RIST, sbst.4, r. l. f.; pl. -er (Hadorph). Anm. I VDAkt. 1713, nr 200, behandlas ordet i formen rister ss. sg.
Ordformer
(rist 1676. ryst (1538: jorda ryst))
Etymologi
[fsv. rist; jfr nor. dial. rist, bärgkant, svagt stigande backe, got. urrists, uppståndelse, fht. urrist, uppstigande, uppståndelse, meng. rist, uppstigande (eng. dial. rist, mark som höjer sig, backe); vbalsbst. till RISA, v.1; ordet står sannol. delvis under inflytande av (l. är upptaget från) fsv. — Jfr REST, sbst.2]
(†) gränsmärke (sannol. i form av kummel l. resta stenar); äv. om rålinje l. rågång? Amunder Slemme war den förste som medh Rister och Råår afskilde denna Landzänden. Hadorph SkåneL Föret.(1676). jfr: Sunnan för den af Hr Befalningzmannen (vid utstakning av ägogräns) giorde rister och linea emellan förberörde bägge märken. VDAkt. 1713, nr 200.— jfr JORDE-RIST.
