RISTA ris3ta2, v.1 -ade (Egerin (: ristat, p. pf. n.) osv.); äv. (tillf.) p. pf. rist (Hallström).
Ordformer
(rest- 1745, 1755. rist- 1733 osv.)
Etymologi
[jfr d. riste (ä. d. røste, ruste), nor. riste; möjl. av mlt. o. lt. rosten (se ROSTA, halstra, steka m. m.). — Jfr RIST, sbst.3]
i sht kok. med avs. på fisk, bröd o. d.: halstra l. rosta; tillf. äv. i utvidgad anv., med avs. på vidja o. d.: basa (se d. o. 2); i sht i p. pf. Brödet, som är ristat. Egerin Kokb. 41(1733). Så tunn och krökt / som vidjan, rist på eld och rökt. Hallström Skogsl. 188(1904). Ristad lax. Högstedt KokB 98(1920).
