publicerad: 1959
ROCAILLE rokaj4 l. med mer l. mindre genuint fr. uttal, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(äv. rocc-)
Etymologi
[liksom t. rocaille av fr. rocaille, avledn. av roc, m., sidoform till roche, f., klippa, klippstycke; av ovisst urspr. — Jfr ROCCELLSYRA, ROKOKO]
1) i sht konst. om arrangemang av (äkta l. konstgjorda) vittrade klippstycken (i sht i form av konstgjorda grottor o. d.) som under barocken (i sht i Italien o. Frankrike) användes ss. utsmyckning av trädgårdar o. dyl. o. som ofta voro prydda med ornament utförda av koraller l. musslor l. snäckor o. d.; äv. om sådant ornament; vanl. i utvidgad anv., om (för rokokostilen typiska) ornament (på olika konstföremål l. inredningsdetaljer o. d.) som avbilda l. likna koraller l. musslor l. snäckor o. d.; ofta liktydigt med: musselvärk. Pfeiffer (1837). Alagrecquer, palmetter och lagerkransar utträngde musslan och rocaillen (under G. III:s tid). Sthm 2: 33 (1897). Rokokons speciella patentornament, roccaillerna, en fantasivärld av lekfulla former med musslans hemlighetsfulla exotism som känslounderlag. SvRokoko 6 (1924). Hårleman (har) endast dekorerat mittpartiet (av Österby parterr) med en stor, symmetrisk rocaille, medan ytan för övrigt upptages av släta gräsmattor. SvTrädgK 2: 120 (1931). TrycktOrd. N 5 (1941).
2) (föga br.) koll., om glaspärlor som användas till halsband o. d. Kjellin (1927). jfr: Rocaille är det i Frankrike gemensamma handelsnamnet för sådane glasperlor och glaskoraller, som nyttjas till halsband, armband, rosenkransar, o. d. Åstrand (1855).
3) [jfr fr. rocaille, fluss] ss. förled i ssgn ROCAILLE-FLUSS för att beteckna ett slags flussmedel.
Ssgr (i allm. till 1): (3) ROCAILLE-FLUSS. [jfr t. rocaillefluss] (i fackspr.) ett inom porslinsmåleriet använt flussmedel bestående av tre delar mönja o. en del kvarts. 2NF (1915). —
-RAM, r. l. m. konst. av rocailler kännetecknat ornament i form av en ram. Bæckström Rörstr. 116 (1930; om målning på bordsskiva). —
Spoiler title
Spoiler content