ROMA l. RUMMA, r. l. f.; best. -an; pl. -or; l. ROM, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(rom 1893. roma 1623—1918. rummor, pl. 1616)
Etymologi
[sv. dial. rom (Västerb., Finl.), roma (Finl.); av fin. ruoma (motsv. estn. rōm o. lap. ruobma)]
(numera bl. i Finl.) dragrem (se d. o. 1). SUFinlH 5: 169(1616). Han .. (har) skurit romårna af, der bårgmestarens poike plögde medh hesten, och ville tagit hesten poiken ifrå. BtHforsH 1: 135(1623). Lös (hästen) .. / Ur dess vackra dyra romor, / Ur dess loka, gjord af vide. Collan Kalev. 1: 325(1864). FFS 1918, nr 132, s. 6.
