ROMANCIER (romangsiēh, äfv. -siär Dalin 701(1871)), m.||(ig.); best. -en l. -n; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. romanzier; av fr. romancier, romanförfattare, till roman (se ROMAN, sbst.2); i sv. anslutet till ROMANS]
(†)
1) romansförfattare; romansdiktare. SvLittFT 1837, sp. 61. Dalin 701(1871). särsk. oeg., med tanke på l. om romans l. romanssamling l. dyl. Dock blir väl .. nödigt, / Att vid din toilett i spegeln se, / Och ej, som vanligt sker, i någon gammal / Romancier; han hjelper dig ej stort. Atterbom FB 103(1839).
