RONDÅ roŋdå4, äv. ron-, r. l. m.; best. -n; pl. -er.
Ordformer
(-au 1792. -eau 1792 osv. -å 1802 osv.)
Etymologi
[jfr t. rondeau; av fr. rondeau, avledn. av rond (se RUND, adj.). — Jfr RONDELL]
1) litt.-hist. o. mus. dikt (urspr. medeltida fransk dansvisa) med speciell rimflätning o. refrängartade upprepningar, i sin mest typiska form bestående av tretton verser med två slutrim o. ett två gånger upprepat, av begynnelseorden bildat omkväde; ofta om en (enstämmigt l. polyfont) tonsatt dikt av detta slag; äv. dels om versformen, dels om tonsättningen l. musiken. SP 1792, nr 284, s. 4. Enskilta lyckade försök i Canzonens, Rondeau'ns och äfven Triolettens versarter. 2VittAH 11: 248(1819, 1822). Sylwan (o. Bing) 1: 195(1910).
2) mus. fransk typ av musikstycke, som utgör prototypen till det klassiska rondot o. är uppbyggt på ett väsentligen likartat sätt. Bellman SkrNS 2: 229(1792); möjl. till 1. Jeanson (o. Rabe) 1: 203(1927). Brodin(1948).
SAOB
