ROSSBONIK, m.; pl. -er (SvTr., HH XXI. 1: 248 (1713) l. -or (HA)).
Ordformer
(-bonickor, pl. 1788. -bonik 1617. -boynicker, pl. 1713)
Etymologi
[av ä. ryska rozbojnik (ryska razbojnik); jfr fbulg. razbojnikŭ; till ryska resp. fbulg. razboj, röveri, rån; i avljudsförh. till ryska razbit', razbivat', fbulg. razbiti, slå sönder m. m., till raz-, sönder, o. bit', bivat' resp. biti, slå (se BILL, sbst.1)]
(†) rövare, bandit. Rossboniker och schogzstrykare. SvTr. V. 1: 257(1617). Rymmare och Rossbonickor. HA 9: 79(1788).
