publicerad: 1959
ROSTE ros3te2, sbst.2, r. l. m. (jfr anm. nedan); best. -en; pl. -ar (äv. att hänföra till sg. rost l. rosta, G1R 10: 214 (1535) osv.) ((†) =, möjl. äv. att hänföra till sg. rost, HSH 27: 116 (1565); -er, äv. att hänföra till sg. rost, se nedan); l. ROST ros4t, sbst.5, r. l. m.; best. -en; pl. -ar (se ovan), äv. -er32 (i ä. språkprov äv. att hänföra till sg. roste, G1R 14: 362 (1542), VästmFmÅ 16: 74 (1926)), förr möjl. äv. -e (se ovan); äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) ROSTA ros3ta2, sbst.1, r. l. m.; best. -an; pl. -ar (se ovan). Anm. Formen roste anges hos vissa äldre lexikografer ss. n. (stundom med pl. -en). Nordforss (1805). Weste (1807). Dalin (1855).
Ordformer
(rost (rå-) 1672 osv. rosta (rå-) 1549 (: i rosta), 1678 (nom.)—1745 (: af Rostan). rostar (rå-), pl. 1535 osv. roste (rå-), sg. 1552 osv. roste, pl. 1565. rosten (rå-), sg. best. 1543 osv. roster, pl. 1542—1926. rusterna, pl. best. 1579. råsz- i ssg 1684 (: råszbrinner, pr. sg.). rösta 1540 (: Vtii then trediie wendeRösta). röste- i ssgr 1556 (: röste ved)—1613 (: Röstevändare). rösten, sg. best. c. 1613)
Etymologi
[fsv. roste, sv. dial. roste, rosta, rost; jfr ä. d. rost(e), nor. roste; sannol. av mlt. rōste, f. (anträffat bl. med bet.: halster, järngaller; se ROST, sbst.3), i en icke anträffad bet.: hög av ved o. malm för rostning (vilken bet. föreligger hos t. rost, m., röste, f.)]
1) (numera bl. i skildring av ä. förh.) metall. hög l. stapel av malm (l. skärsten o. d.) jämte ved (o. kol), som upplagts (i en rostgrop l. en rostmur o. d.) för att undergå rostning (gm vedens förbränning), rosthög; äv. om (mängd) rostgods (som åtgick till l. erhölls från sådan hög); äv. om anläggning för rostning av malm o. d.: rostgrop l. rostmur l. rostugn o. d. G1R 10: 214 (1535). Till Christiern Pedersson, att han giffver tilkenne .. um 51 åhrs malm är aller åttgången ..; item hure monge roster sedan nyåret upbruttne äre. Därs. 23: 102 (1552). Att hann beflijther vhm flerhe groper, eller Rosther, till then Swaffwelbrukningh wed Danemorabärgh är. HSH 27: 116 (1565). En Smältare (skall) .. för hwar Roste han upsätter til Koppar, (ha till lön) tre Mark, med fritt öl och mat. Bergv. 1: 65 (1627). Råsten bör öfwertäckias först med kåhlstybbe och sedan medh mallm mull. BlBergshV 18: 69 (1687). At med dubbel kostnad, arbete, ved och tidspillan omrosta en del af Rostan, som vid Järnvärken gemenligen skier, emedan Malmen i första rostning ei blifver så jemt Rostad. VetAH 1745, s. 7. Vändrostning. .. 30 Skeppund skärsten inlägges i hvarje roste. JernkA 1849, s. 280. Dalin (1855; äv. om rostugn). Larsson i By DalasockHist. 2: 135 (1939; om ä. förh.). — jfr GROP-, KALL-, KAMP-, KOPPAR-, PYRAMIDAL-, VÄND-ROSTE o. MALM-, PYRAMID-ROST.
2) (tillf.) i utvidgad anv., om enkel anordning för bränning av tegel, bestående av en stapel av råtegel, upplagd på marken på sådant sätt, att (om rostbås påminnande) fickor l. bås bildas intill varandra, i vilka eldar kunna uppgöras. Då teglet torkat, lägges det i en roste och brännes. DagbrKongo 327 (1911).
Ssgr (till 1. Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kunna äv. (ev. i viss anv.) anslutas till rosta, v.2; jfr ssgr under d. o.): A: ROST-BACKE. (rost- 1789 osv. roste- 1551) (förr) metall. (i en backsluttning belägen) plats där rostrum l. rostmurar o. d. voro anlagda. DiplDal. 3: 123 (1551). Rinman 2: 942 (1789). jfr Holmkvist BergslHyttspr. (1945). —
-BLOCK. (†)
1) om var o. en av de stockar som fasttimrats omkring den på rostveden anbragta malmen för att malmen icke skulle rasa, när rostveden brunnit ned. Rinman (1789).
2) om var o. en av de stockar som användes ss. underlag för (rost)veden i en rosthög. Rostblock eller vasar till underlag för veden. LBÄ 44—50: 348 (1801). —
-BOTTEN. (†) på bottnen av roste efter rostning kvarliggande material utgörande rester av rostgodset. Ähr blifuit efter Smältningenn och Råsterne .. (bl. a.) Råstbottnn 60 Skåtkärror. Hallenberg Hist. 1: 867 (i handl. fr. 1613). —
-BRINNA. (†) i uttr. rostbrinna uti mull, om malm: vid rostning falla sönder i småpartiklar. Johansson Noraskog 3: 252 (i handl. fr. 1684). —
-BRÄNNA, v., -ing. (numera bl. i skildring av ä. förh.) metall. rosta (malm o. d.), särsk. i rostgrop l. rostbås o. d.; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Efter 30 stafverum vedh att rostbränna Malmsteenn medh, Rostbrändh Malm 477 lass. Hallenberg Hist. 1: 884 (i handl. fr. 1614). Synnerligen så lagandes att .. all malm väl rostbränd och bokad .. [blefve] i masugnen inburen. NoraskogArk. 4: 166 (1685). När bergsmän från andra byar .. lågo i Bråfors och skötte sin rostbränning. SvKulturb. 3—4: 42 (1930).
Ssg: rostbränne-suluvärk. (†) om kallrostad kopparmalm. Lindroth Gruvbr. 2: 96 (i handl. fr. 1619). —
-BRÄNNARE. [jfr t. rostbrenner] metall. rostare (se d. o. 2). Holmkvist BergslHyttspr. (i handl. fr. c. 1662). Til Masmästare-embetet höra Masmästare, .. Bokare och Rostbrännare. PH 8: 138 (1766). FörtArbJärnv. 11 (1946). —
-LÄGGARE. (förr) arbetare som iordningställde kallroste l. kallrostar. Lindroth Gruvbr. 2: 96 (i handl. fr. 1582). Därs. 21 (1955; om förh. 1904). —
-LÖPARE. [jfr t. rostläufer] (†) arbetare som förde det rostade godset till hyttan l. masugnen. Rinman (1789). Heinrich (1828). —
-RUM, sbst.1 (sbst.2 se sp. 2576). (rost- 1687 osv. rosta- 1566. roste- 1551 (: Rosterwmswask)—1681) (numera bl. i skildring av ä. förh.) metall. (för rostgods o. bränsle avsett rum i) enklare (murad) anläggning för rostning av malm o. d. (t. ex. rostmur, rostbås); äv. om rum (utrymme) för rostgods i rostugn. HH XIII. 1: 260 (1566). Hiärne Berghl. 453 (1687). Rinman 2: 616 (1789). JernkA 1828, 2: 74 (i rostugn).
Ssg: rostrums-vask. (†) gm vaskning av material från anläggning för (malm)rostning erhållet metallhaltigt gods. Holmkvist BergslHyttspr. (i handl. fr. 1551). —
-VED. (rost- 1551 osv. roste- 1540—1882) [fsv. rostavidher] (förr) ved avsedd l. använd till rostning av malm o. d. G1R 13: 7 (1540). JernkA 1849, s. 280. jfr Holmkvist BergslHyttspr. (1945). —
-VÄND, p. adj. (†) om skärsten: rostad i vändroste. Till Råstbruuk eller till att smällta den Råstwände Skärsteenen brukas alltijdh bröstungnar. BlBergshV 18: 135 (1687). —
-VÄNDARE. (rost- 1551 osv. roste- 1539—1613) [jfr t. rostwender, arbetare som drar ut malm nedtill i en roste o. placerar den överst, för att all malm skall bli väl genomrostad; jfr äv. vända, v. (fsv. vända), förändra, förvandla] (i skildring av ä. förh.) rostare (se d. o. 2); numera nästan bl.: arbetare som rostade skärsten i vändroste vid kopparbruk, vändrostare. Holmkvist BergslHyttspr. (i handl. fr. 1539). Hallenberg Hist. 1: 873 (i handl. fr. 1613; i fråga om silvertillvärkning). En Rostwändare skal hafwa för hwar Roste han wänder, twå Daler. Bergv. 1: 65 (1627; i fråga om koppartillvärkning). En oskicklig rostvändare (hade) i Sambrukshyttan drifvit rostningen (av skärsten) utomordentligt långt. JernkA 1825, 1: 152. Därs. 1904, s. 525 (om förh. 1608). jfr Holmkvist BergslHyttspr. (1945). —
-VÄNDNING. (†) vändrostning; särsk. om flyttning av skärstenen från en eld (se d. o. 5 d) till en annan vid vändrostning. Hallenberg Hist. 5: 187 (i handl. fr. 1625). Bergv. 1: 234 (1664). Slå om heter vid några smältverk, då skärsten uti råstvändningen ifrån första elden sönderslås til mindre stycken af knytnäfvars storlek, at komma på den följande .. elden. Rinman 2: 728 (1789).
Ssg: rostvändnings-hus. (†) byggnad inrymmande vändroste; jfr rost-hus. Hultin BergshFinl. 122 (1896; om förh. 1802).
B (†): ROSTA-RUM, se A.
C (†): ROSTE-BACKE, se A. —
-RUM, -VED, -VÄNDARE, se A.
Spoiler title
Spoiler content