KAMP kam4p, sbst.4, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr sv. dial. kamp, m., fältsten, klappersten, kapp, klimp (Dalarna), d. kamp, gråsten (i sht koll.), nor. kamp, gråsten, klappersten; av ett urnord. kamp-a- (vartill med diminutivt l-suffix nor. koppul, liten, rund sten), av ovisst urspr. — Jfr KAMPA, v.2]
2) bärgv. koll.: (grövre) stycken av malm l. skärsten.
a) (numera knappast br.) vid Falu gruva: hårdmalm i stycken av storlek varierande mellan en knytnäve o. ett barnhuvud. Rinman (1788).
b) (†) i fråga om den förr brukliga vändrostningen av kopparskärsten: stycken som vid skrädningen befunnits råa l. mindre väl rostade o. därför lades i rostmuren att ånyo (en l. flera gånger) vändrostas. Rinman (1788). Almroth Kem. 619 (1834).
Ssgr (till 2; bärgv.): KAMP-JÄRN. [möjl. till KAMPA, v.2] (numera föga br.) slägga avsedd att därmed sönderslå malm l. skärsten till ”kamp”; äv. om slägga av samma storlek o. utseende, men använd för annat (andra) ändamål. Rinman (1788). (Materialskrivaren vid St. Kopparbarg skall hålla reda på) jernredskap (vid gruvbrytning o. hyttdrift), bestående i kampjern, stenjern (osv.). Bergv. 4: 40 (1794). Banken .. kilas ned med spett och kampjärn. SvGeolU Ca 6: 244 (1915). —
-MALM. (†) koll.: grova stycken av kopparmalm, upplagda som yttermur vid en kallroste. Rinman 1: 958 (1788; i fråga om förh. vid Röros koppargruva i Norge). —
(2 b) -ROSTE. (†) vid den förr brukliga vändrostningen: roste som (väsentligen) utgjordes av ”kamp”. Rinman 2: 1198 (1789). —
