publicerad: 1959
ROSTIG ros3tig2, adj.1, förr äv. RUSTIG, adj.1 -are. adv. -T.
Ordformer
(rost- (rå-) 1541 osv. rust- 1536—1647. röst- c. 1613. -ig 1541 osv. -ug 1536—c. 1750)
Etymologi
[fsv. rostogher, rustoger; jfr fd. rwstich, rustug (d. rustig), mnl. roestich (holl. roestig), mht. rostec, rostic (t. rostig, ä. t. äv. rustig), feng. rūstig (eng. rusty); avledn. av ROST, sbst.2]
1) motsv. ROST, sbst.2 1: överdragen med l. fläckad av l. innehållande rost (järnoxidhydrat av varierande sammansättning jämte närstående järnföreningar) l. (se c) överdragen med l. fläckad av beläggning av kemisk(a) förening(ar) av annat slag. Helsingius (1587).
a) om (föremål av) järn l. stål: angripen av rost; täckt l. överdragen med rost(fläckar); äv. i uttr. som ange föremål l. redskap (t. ex. vapen, i sht svärd) ss. angripet av rost gm att icke ha använts (ofta mer l. mindre oeg. l. bildl.; jfr d); äv. om föremål o. d. av annat material än järn o. stål l. om kroppsdel o. d. (som kommit i beröring med rost): överdragen l. täckt med rost l. försedd med fläckar o. d. av rost (jfr b). Medhan .. (pomrarnas o. mecklenburgarnas) wärior, igenom een longligh fridh, .. äre bådhe sliöe rostige och dambige wordne. Bureus Påw. B 2 a (1604). (K. XII:s) Swärd haar eij i skidan rostigt sutit. Spegel SalWijsh. 13 (1711). Skrot, eller gammalt rostigt Järn och Stål, förbiudes til utförsel. PH 9: 375 (1770). En .. fick ett sår af en rostig spik. Hallström Than. 58 (1900). Rostiga nävar. Siwertz ResK 212 (1929). Inför naturvetenskapens nyktra ögon förvandlades .. Strindbergs vackra guld till helt enkelt en bit rostigt papper. Bolin KemVerkst. 25 (1942). jfr JÄRN-, NED-ROSTIG.
b) om jord l. sand o. d.: som utmärkes av l. innehåller avlagringar av rost (järnockra); äv. (om vatten o. d.): som innehåller rost, rosthaltig; jfr ROST, sbst.2 1 d. VetAH 1745, s. 120. Järn haltigt och rostigt vatten. Florman Abildgaard 103 (1792). En för hög halt af .. (järn-)oxid gör jorden rostig. Juhlin-Dannfelt 186 (1886). Rostig sand. LB 1: 100 (1899). jfr JÄRN-ROSTIG.
c) (†) om (föremål av) annan metall än järn (o. stål): täckt med l. försedd med fläckar o. d. av en (av olika kemiska föreningar bestående) beläggning som berövar metallen dess glans (jfr ROST, sbst.2 1 e); särsk. (i fråga om koppar): angripen av ärg, ärgig; äv. om pärla: som har (gm kemiska förändringar uppkomna) brunaktiga fläckar i ytskiktet. (Sv.) Rostigh .. (lat.) æruginosus. Helsingius (1587). See, hwar pening är rustigher, / Han (dvs. ägaren) är ey offta lustigher. Chronander Surge D 2 a (1647). När Perlorna gambla och rostige warda, skal man them sticka vthi en Deeg och baka them medh Brödet, så finner man them sköna och klara igen. Hildebrand MagNat. 280 (1650). (Att) börja samla pengar / Och gräfva mig i rostig koppar ner. Wecksell SDikt. 2: 289 (c. 1861).
d) (utom i β o. δ i sht i vitter l. högre stil) i utvidgad l. mer l. mindre bildl. anv. (jfr a, 2, 3); jfr ROST, sbst.2 1 h. Om tu än slättar honom (dvs. din ovän) såsom en spegil så bliffuer han doch än tå rustug. Syr. 12: 11 (öv. 1536); jfr c. (Vi) döma (icke) något stoort och härligit wara ibland thessa Jordeska saker, icke rostig Rijkedom, icke förgiängelig ähra. Rudbeckius KonReg. 440 (1619). Det Andans thordön, som bräckte vidskepelsens rostiga band. Wallin Rel. 1: 395 (1825). ”Jag förstår det lät rostigt (med den senkomna komplimangen)”, sade Jonas. ”Jag vet inte hur många år det är, sen jag sade en dam slika komplimanger”. Siwertz JoDr. 239 (1928); jfr β, δ. särsk.
α) (†) om synd, för att beteckna denna ss. ngt som förorenar (o. fördärvar) liksom rost. Wij skulle .. fuller kunna oss sielfwa fullkommeligen concipera (dvs. fatta), om icke thenne kötzlige tyngden, och then rostige Synden giorde oss olijcke, förstälte, och förandrade oss emoot oss sielfwa. Sylvius Mornay 76 (1674).
β) (i sht vard. l. i vitter stil) i uttr. som ange ngt ss. försämrat l. dåligt l. odugligt o. d. (särsk. på grund av att det försummats l. varit länge oanvänt o. d.); ofta övergående i bet.: förlegad, antikverad; jfr MAL-ÄTEN f, MOSS-BELUPEN slutet, MURKEN 4 b, MÖGLIG 1 slutet. Et råstigt begrep om dygd. AdP 1786, s. 159. Rostig dogmatik. OoB 1928, s. 178. Vi språkade en stund på franska, ty min spanska hade blivit rostig. Lagergren Minn. 7: 134 (1928).
γ) (†) om person (jfr δ): som har förlorat sin (tidigare) förmåga (i ett visst avseende); som har blivit oduglig l. legat av sig o. d. En rostig sexti års Poët. Strand Tidsfördr. 2: 93 (1763). Hagberg Shaksp. 1: 331 (1847).
δ) om människas röst, stundom äv. om djurläte l. ton hos musikinstrument o. d.: hes, sträv; oklar, grumlig; äv. i överförd anv., om människa (jfr γ) l. djur, hals l. strupe o. d.; äv. ss. adv.; stundom äv. (med närmare anslutning till a) om ljud o. d.: som uppstår då rostiga (i bet. a) föremål o. d. gnida l. slå mot varandra o. d. At .. (en kristen) Herran Gudh medh sina bön, icke såsom en rostigh vggla eller Rördrom, itt förtreetligit och stygt liudh haffuer. PErici Musæus 5: 50 a (1582). Skrän af rostige gapande halsar. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 221. Hvad brydde mig åkrarnes svettköpta skörd? / Metallernas rostiga klang? Kullberg Dikt. 59 (1850). Ett .. rostigt bräkande af en nötskrika. Gellerstedt Glänt. 9 (1909). Ett rostigt, otäckt magskratt. Koch Arb. 209 (1912). Sonen Helge .., litet rostig av rörelse i rösten just som han skulle vara, spelades av Colbjörn Knudsen. OoB 1932, s. 390. Aronson Medalj. 182 (1935; ss. adv.). (Han) deklamerade alla verserna för henne med rostig stämma. Siwertz Fribilj. 28 (1943). särsk. i sådana uttr. som rostig i halsen l. svalget l. (vard.) röret, om person: hes (på grund av förkylning l. spritförtäring o. dyl. l. på grund av att ha talat mycket o. d.); äv. oeg. l. bildl. Råstig i svalje; / Nå snyt dig och släng. Bellman (BellmS) 1: 245 (c. 1771, 1790). Litet rostig i halsen (efter lördagskvällens festande) talade kyrkoherden till sin församling. Engström 2Bok 81 (1909). En ångbåt, som är rostig i röret. Neander-Nilsson GrekVard. 132 (1928). Utroparna, som skreko i sina megafoner .., föreföllo något rostiga i rören. DN(A) 1932, nr 254, s. 1.
ε) [jfr motsv. anv. av ä. t. rustig, lat. robiginosus, rubiginosus; jfr ä. d. rust, lat. robigo, rubigo, tandsten l. tandröta] (†) om tand: belagd med (rostbrun) tandsten l. angripen av tandröta. The som haffwa lust till at dricka lutter wijn, (få bl. a.) .. rostigha tender. Hambræus Erasmus B 7 b (1620; lat. orig.: dentes rubiginosi).
2) som har samma färg som rost l. (om färg) som överensstämmer med rostens, rostfärgad; äv.: rostaktig. När man .. bryter sönder (det zinkhaltiga beslaget i rostugnar för utvinning av koppar), är thet lijka som askachtigt och röstigt. Forsius Min. 39 (c. 1613). Til fergen är .. (en viss kvarts) svart, brun eller rostig. VetAH 1745, s. 122. Höstens alla brokiga färgnyanser, från dämpadt blekgult till rostigt rödt. Lundegård Prins. 195 (1889). Uppl. 1: 22 (1901; om färg). — jfr BLOD-ROSTIG.
α) (i fackspr., numera bl. mera tillf.) om (del av) växt: angripen av rost(svamp), rostsjuk. Broman Glys. 1: 472 (1737). Af gammal, möglig .. säd, .. mjuk och rostig inbärgad, kunna äfven häftiga sjukdomar och maligne Febrar upkomma. Lund SvarVetA 18 (1774). Sporer, tagna från en rostig hafreplanta. SmåskrLandtbr. 8: 5 (1896). LAHT 1912, s. 413.
β) (†) om dagg: som enligt äldre föreställningar vållade rost på säd o. d. En stor del hafa .. lärdt at vakert skyla rågen, så at rägn och rostuger dagg honom icke skiämer. Wettersten Forssa 64 (c. 1750).
b) i sht trädg. motsv. ROST, sbst.2 3 e; om (skal på) päron l. äpple: försedd med rostfärgade partier (i sht fläckar l. prickar). Ju mera rostigt äplet är, desto säkrare anser man det för en renett. Eneroth Pom. 1: 79 (1864). 2NF 33: 1243 (1922).
c) (†) om morot: som har av morotsflugans larver förorsakade hål l. gångar med rostfärgade sidor. Arrhenius Jordbr. 2: 290 (1860).
Avledn.: ROSTIGHET, r. l. f. [jfr t. rostigkeit]
1) till 1: egenskapen l. förhållandet att vara rostig; äv. bildl. (motsv. rostig, adj.1 1 d), särsk. (mera tillf., i sht vard.) om heshet o. d. Röstens, sångarens rostighet. Serenius Bbb 3 a (1734).
2) (i fackspr., numera bl. mera tillf.) till 3 a α: egenskapen l. förhållandet att vara angripen av rost(svamp). Juhlin-Dannfelt 135 (1886).
Ssg: rostighets-grad, r. l. m. (numera bl. mera tillf.) grad (se grad, sbst.1 2) av rostighet; särsk. (i fackspr.) till rostighet 2. LAHT 1893, s. 239.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content