ROTFAREN, p. adj.
Etymologi
[jfr sv. dial. (Uppl.) rotfarin, långväga, o. (Jämtl.) rotfören mat, matsäcksmat som blivit förd några mil (Ihre DialLex. (1766)); förleden av ovisst urspr., möjl. samma ord som ROTE, sbst.2, o. ROTE, sbst.1 (se särsk. d. o. 3); senare leden är p. pf. av FARA, v.2; med avs. på bet. jfr GÅRD-FARA (se särsk. d. o. a, b)]
(†) i uttr. rotfaren mat.
a) om den mat som (vid hemkomsten från en resa) återstår av reskosten (o. som gm kringforslandet ansågs ha blivit kraftigare än annan mat); särsk. om resterna av den proviant som rotebönderna försett rotesoldat med. Sahlstedt (1773). (Sv.) rotfaren mat, .. (t.) Proviant, der von dem (von) den Rotebauern ihren Soldaten mitgegebenen übrig geblieben ist. Möller (1807).
b) matvaror som komma långt ifrån, särsk. från avlägsna länder; främmande mat. Lind (1749). Möller (1807).
c) reskost. Thet Uplandi kalla rotfaren mat, then som resande folck hafver med sig, .. är vthaf rot och fara. Ullenius Ro § 410 (1730). Lind (1749). — Anm. Utan utsatt huvudord uppföres ordet (med bet.: som kommit från en avlägsen ort, hämtad långt ifrån, främmande) hos Serenius S 2 a (1734, 1757) o. Schultze Ordb. 1041 (c. 1755). Hos Schultze uppföres ordet äv. [sannol. med anslutning till ROT, sbst.1] på följande sätt: (Sv.) Rot-faren, Noga försökt, (lat.) Diligenter perquisitus.
