publicerad: 1959
RUCKA ruk3a2, v.1, äv. (i vissa trakter) ROCKA rok3a2, v.4 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(rock- (-kk-) 1685 osv. ruck- 1749 osv.)
Etymologi
[sv. dial. rucka, rocka, flytta, vagga; jfr dan. o. nor. rokke, feng. roccian, meng. rocken, eng. rock; till den stam som (omljudd) föreligger i RYCKA. — Jfr OROCKLIG, RUCKA, v.2, RUCKLA, v.2—3, RUGGA, v.1]
1) tr. o. i uttr. rucka på (ngt): (gm tryckning l. lirkande o. d.) komma (ngt) att röra l. flytta sig något litet (särsk. hit o. dit l. fram o. tillbaka) l. vackla l. vicka o. d.; rubba (ngt) från dess plats; bringa (ngt) ur dess ursprungliga l. bestämda l. riktiga läge. Een slarfwot Bonde .. / .. rädz ej at tu (dvs. vattnet) rokkar / Een Kerfwa på hans Mark. Spegel GW 88 (1685). Likasom barnet väl kan rocka stenen, men icke välta bort honom, så (osv.). Schartau Pred. 622 (1822). Då .. (ett vapen) fastnat i ben, bör man rucka därpå så länge, till dess det ställe, som spänner om vapnets spets, gifver efter. Odenius 2Celsus 429 (1906). Ett slag, som på något sätt ruckat på käkbenet. Wieselgren Paris Banz. 16 (1926). — särsk.
a) (i sht i vissa trakter) sätta l. hålla (vagga) i rörelse. Nilsson Bock 157 (1933). En vagga, som ruckades med foten av en tretton års flicka. Lo-Johansson Stat. 1: 201 (1936).
b) bildl.: bringa (ngn l. ngt) att vackla; få (ngn) att överge sin position l. att skifta åsikt l. ändra sig; rubba (ngn l. ngt); ändra på (förhållande l. tillstånd l. fastställd l. hävdvunnen ordning l. uppgjort system l. gjort uttalande o. d.); jämka på l. göra avsteg från (bestämmelse l. regel l. princip l. krav o. d.); framkalla tvivel om riktigheten av (viss mening o. d.); äv. med saksubj. Alla dessa undersökningar och upptäckter voro egnade att rucka på det bestående åskådningssättet. VerdS 16: 33 (1889). Det var aldrig lönt att rucka honom, när han fått för sig en sak. Melander ArbTröj. 53 (1917). Visst ruckade de två stora privatbankernas först nu avvecklade likviditetssvårigheter en smula på förtroendet. SvD(A) 1932, nr 56, s. 6. Jag har ingen som helst anledning att rucka på vad jag sagt. Därs. 1933, nr 85, s. 11. Man får akta sig att rucka på traditionerna. NDA(A) 1934, nr 86, s. 6. Tidtabellen blir ruckad. TurÅ 1935, s. 379. På vår självständighet och vårt oberoende ruckar vi inte en tum. Fatab. 1943, s. 8. — jfr O-RUCKAD.
2) refl. o. i uttr. rucka på sig samt i pass. med intr. bet.: undergå mindre förändring av plats l. läge, rubbas (från sin plats); röra sig något litet. Trots mina ansträngningar ville stenen icke rucka på sig. Tå synes ljka som the (dvs. vissa stjärnor) sig uhr stellet rokka. Spegel GW 165 (1685). Han i dörrklyftan fattar; / men denna ej rockas. Ling As. 291 (1833).
Särsk. förb.: RUCKA SIG FRAMÅT10 0 40. (tillf.) till 2: ta sig framåt gm att (sittande) rucka på kroppen. (Babyn) kan .. rucka sig framåt på sin lilla stjärt. Lundberg-Nyblom Barn 16 (1933).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content