SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1959  
RUCKEL ruk4el, sbst.1, n.; best. rucklet (äv. att hänföra till sg. obest. ruckle, se nedan); pl. (i bet. 1) =; i bet. 1 äv. (numera mindre br.) RUCKLE ruk3le2 l. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) RÖCKLE rök3le2, n.; best. -et (jfr ovan); pl. -en ((†) -er Fatab. 1939, s. 203 (1829)).
Ordformer
(ruckel 1834 osv. ruckle 1850—1936. rucklen, pl. obest. 1843—1921. ruckler, pl. 1829. rucklet, sg. best. c. 1775 osv. röckle 1681—1719)
Etymologi
[jfr nor. dial. rukl, n., ngt dåligt o. fallfärdigt, rukl, m., o. rukla, f., gammal människa, magert husdjur, shetl. ruckle, magert kreatur, oordnad hög; bildat (urspr. ss. vbalsbst.) till RUCKLA, v.2]
1) (ngt vard.) dålig o. fallfärdig l. förfallen byggnad (i sht av trä); gammalt o. fult hus, kyffe, kåk. Om så är att wij änteligen skole ihoopa, så får iag wäl ett annat röckle att sittia på, men i Bökewara boor jag intet. VDAkt. 1681, nr 291. Vagnshus och oansenliga ruckler. Fatab. 1939, s. 203 (1829). Ett litet eländigt ruckel till stuga. ByggnArbMinn. 161 (1950). — jfr TRÄ-RUCKEL. — särsk. (mera tillf.) allmännare, om ngt som befinner sig i dåligt l. skröpligt skick. Vi sökte bland vagnarna der, men alla voro de endast gamla ruckel. Waldenström Österl. 519 (1896).
2) (†) om spillror efter ngt l. hög av skräp l. bråte l. dyl. (Sv.) Ruckel .. (fr.) Décombres. Fatras. Nordforss (1805). Weste (1807).
3) (numera knappast br.) i uttr. hela rucklet, alltihop, hela ”rasket” l. ”klabbet”; om personer: allesammans, hela sällskapet, hela ”bunten”. Pipor, kardusen, / Bär hela rucklet dit bort i vrån. Bellman SkrNS 1: 132 (c. 1775). Gubbarna blef .. fulla .., och .. brandvakter kommo till, och förde hela rucklet ner i stadsvakten. Kexél 1: 72 (1776). Nu stöttes fartyget med häftighet emot en dold klippa, så att .. hela rucklet började sjunka. Stiernstolpe ESkr. 129 (c. 1820); jfr 1 slutet. Låt gå sönder hela bråten, hela rucklet! Börjesson Statshv. 52 (1866; om romerskt krigsläger).
4) (†) oordning, oreda; oväsen, buller o. d. (Sv.) Ruckel .. (fr.) Sabbat. Désarroi. Nordforss (1805). Weste (1807).
Ssg (till 1): RUCKEL-LÄNGA, r. l. f. länga (se länga, sbst. 1 a) av ruckel. Östergren (1936).
Avledn. (till 1): RUCKELAKTIG, adj. som liknar l. påminner om ett ruckel. Det ruckelaktiga huset. Fridholm Espina Marifl. 190 (1929). —
RUCKLA, v.1 i förb. ruckla till sig10 4 0. (tillf.) förvandlas l. bli till ruckel. Gamla vinslott ruckla till sig. DN(B) 1948, nr 332, s. 12. —
RUCKLIG, adj.1, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content