publicerad: 1960
RYCKA ryk3a2, v.1 -er, -te, äv. (i vissa trakter, i sht vard.) röck rök4 (pl. röcko rök3ω2), ryckt, ryckt; förr äv. RUCKA, v.2, anträffat bl. i pr. ind. sg. -er o. ipf. -te; o. RYCKAS ryk3as2, v. dep. -es l. -s, -tes, äv. (i vissa trakter, i sht vard.) röcks rök4s (pl. röckos rök3ωs2), ryckts. (pr. ind. sg. pass. o. dep. -es Psalt. 129: 6 (öv. 1536: vpryckies), Prytz OS D 2 a (1620) osv.; -s GFGyllenborg Vitt. 1: 235 (1759, 1795; i vers), Nordforss (1805) osv. — ipf. ind. sg. -te OPetri Tb. 15 (1524) osv.; röck ORudbeck d. y. Vitt. 99 (1719), Lidman Vällust 186 (1957). — ipf. ind. pl. -te Luk. 6: 1 (NT 1526) osv.; rucko Visb. 3: 97 (c. 1590: wtrucko); röcko Strindberg TjqvS 1: 213 (1886: röckos, pass.), Hallström El. 305 (1906). — p. pf. -t 2Kor. 12: 4 (NT 1526: vprykter) osv.; rykett AOxenstierna 7: 614 (1632: efter rykett)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (i ssgrna BORT-RYCKELSE, FÖR-RYCKELSE, UPP-RYCKELSE o. UT-RYCKELSE), -NING; -ARE, -ERSKA, se avledn.; jfr RYCK, sbst.1
Ordformer
(rijck- 1610—1679. rik- 1538 (: wprikte, ipf.)—1598 (: uprikt, p. pf.). ruck- (ruchk-) 1589 (: ruchkier, pr. ind. sg.)—c. 1660 (: ruckte, ipf.). ryck- (rÿ-, -ch-) 1526 osv. ryk- 1530 (: forrykt, p. pf.), 1626 (: rykia, pr. ind. pl.)—1730 (: ryka, inf.), 1770 (: rykte, ipf.). röck- (-ch-, -kk-) 1524 (: röchte, ipf.)—1676 (: röckte, ipf.), 1862 (: rökka, inf.). rök- (-c-) 1597 (: Röct, sup.)—1615 (: rökt, sup.). -a 1524 (: röchte, ipf.), 1543 (: rycke, inf.) osv. -as 1557 (: rychtes, ipf.), 1589 (: rÿckes, inf.) osv. -ia(s) 1526 (: ryckia, inf.), 1598 (: ryckias, inf. dep.)—1734)
Etymologi
[fsv. rykk(i)a; jfr d. rykke, isl. rykkja, mlt. rucken (lt. rucken, rücken), fht. rucchen (t. rücken); av ett germ. rukkian, besläktat med RUCKA, v.1; vissa anv. (se 4 d o. RYCKA PÅ 2 b) utgå möjl. från RYKA, v.2, men ha anslutits till RYCKA, v.1, på grund av förkortning av vokalen i svagton. — Jfr BERYCKA, RYCKIG, RYCKIN, RYCKUT]
1) (en l. flera gånger) utföra en jämförelsevis häftig dragning l. slitning; äv. med bestämning inledd av prep. i l. på (se a) angivande den l. det som är föremål för dragningen l. slitningen; äv. med saksubj. l. opers.; äv. med innehållsobj., i sådana uttr. som rycka två ryck(ningar) i ngt, göra två ryck i ngt; förr äv. i uttr rycka efter ngt, söka draga ngt till sig med ett (l. flera) ryck. Acad:æ wachtmestare .. anklagadhe Petrum Lithenium, att han .. hafwer ryckt effter swärdet. ConsAcAboP 2: 234 (1660). Skjutsgossen smackade åt hästen och ryckte i tömmarna. Heidenstam Alienus 3: 21 (1892). Det öppna fönstret ryckte i sina hakar. Därs. 97. Unghanen (dvs. en ung kräfta vars ena spröt fasthölls) sprattlade och röck och slet, och så gick sprötet af och han var fri. Forsslund Djur 185 (1900). Men hör hur marsvinden stiger! / Det rycker i låsen och hasparna. Karlfeldt FlBell. 106 (1918). Fogelström Somm. 18 (1951). — jfr AV-, SÖNDER-RYCKA. — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) i uttr. rycka på ngt (jfr 2 b—e, 3 b, 15 b), i ngt. Och lupo .. (herrarnas tjänare) til dörena ther herranar inne woro, ryckte och slogho på henne lika som the wille slå henne sönder. OPetri Kr. 254 (c. 1540). När Dykaren vil at (dykar-)Klockan skal sänckas neder på diupet .., så rycker han 2:ne ryckningar på Linan. Triewald Konst. 30 (1734). Båtarna .. ryckte .. på förtöjningarna. Östergren (1936). — särsk.: (numera knappast br.) mer l. mindre bildl., särsk.: ansätta ngt; oupphörligt o. till leda uppehålla sig vid l. behandla ngt, ”tjata” om ngt; äv. i uttr. rycka på samma sträng, ta upp samma sak (till behandling); förr äv. i uttr. tråden är kort att rycka på, förhållandet är ömtåligt, det bränns. Varför skall då herr byggmästaren så flitigt rycka på och påtala att jag tagit till jämförelse ett skepp av de många, jag till Riksens tjänst byggt. SvFlH 2: 194 (i handl. fr. 1768). De (dvs. mina tankar) rycka på min hjerna. / De slitas om mitt hjerta, liksom gamar. Cygnæus 10: 237 (1854). I ett enda fall var dock tråden kort att rycka på i fråga om förhållandet till seniorerne, och det var då desse fordrade, att juniorerne i saknad af novitier skulle göra desses tjenst. Sundblad Ups. 13 (1884). Då ska jag säja dej, hva' jag sa bror din en gång, när han ryckte på samma sträng. Janson Ön 18 (1908).
b) bildl. (jfr a slutet). Hon skulle aldrig se honom mer! Aldrig! Pinan ryckte och slet inom henne. Lundegård LaMouche 248 (1891). — särsk. sport. om löpare l. cyklist o. d.: plötsligt öka hastigheten för att komma ifrån medtävlare; äv. i utvidgad anv., om annan idrottsman: göra ökade ansträngningar (under en kortare period) för att besegra medtävlare. När klockan fattades 3 minuter till halv ryckte (bandylaget från) Västerås ett tag igen och förskaffade sig ett par mål. IdrBl. 1924, nr 21, s. 2. Under femte varvet ryckte Ritola och gick på bortre långsidan om Wide. SvD(L) 1924, nr 183, s. 8. IdrBl. 1942, nr 105, s. 3.
c) ss. vbalsbst. -ning, i sht förr äv. -ande, konkretare: ryck; förr äv. i uttr. på en ryckning, med ett ryck. Hann .. röckete några röckende och hög ij döre[n]. TbLödöse 502 (1604). Tvenne Hästar eller 10 Karlar, som är det samma, kunna intet på en ryckning draga öfver 1000 Skålpund. Triewald Förel. 1: 301 (1735). UpprFiskaren 90 (1847). — särsk. (föga br.) i uttr. i ett ryckande (jfr 4 h δ), med ett (enda) ryck. I ett ryckande fick han upp sin revolver och klämde till två skott. Essén Bluff. 166 (1908).
2) i förb. med bestämning inledd av prep. med l. på (jfr 1 a, 3 b, 15), om person l. djur: frivilligt göra en jämförelsevis häftig rörelse (i en riktning l. av o. an) med en kroppsdel l. med ngt som man håller i. a) i uttr. rycka med ngt, försätta ngt i (jämförelsevis häftig) rörelse, röra (jämförelsevis häftigt) på ngt; särsk. i fråga om rörelse av o. an. Rycker .. (motståndaren) med Klingan eller elliest giör någon rörelse med foten eller Kroppen ..; Så (osv.). Porath Pal. 2: H 1 a (1693). (Buskskvättan) vippar ned och upp med stjärten, och hon rycker med vingarna. Rosenius SvFågl. 1: 26 (1913). b) i uttr. rycka på axlarna (äv. axeln l. skuldran), förr äv. rycka på sig (jfr 3 b), höja (o. åter sänka) axlarna (i sht ss. tecken på likgiltighet l. ringaktning o. d.); ofta bildl., i sht i uttr. rycka på axlarna osv. åt ngn l. ngt, nonchalera l. ringakta l. icke bry sig om ngn l. ngt; jfr AXEL, sbst.2 1 b. Linné Dal. 26 (1734). När man frågade af hvad mening Nuntius var, ryckte han på axlarna och sade (osv.). Nordberg C12 1: 327 (1740). (Sv.) Rycka på sig, (t.) die Achseln zucken, (fr.) hausser les épaules. Dähnert (1784). Enhvar sansad läsare (av dikten ”Vinets ande”) måste rycka på skuldran däråt. CSnoilsky (1883) hos Warburg Snoilsky 322. Den som kör en bil av 1932 års tillverkning har en smula orsak att rycka på axlarna åt den som kör en bil av samma märke, men årgången 1931. Selander Modernt 11 (1932). Österling i 3SAH LXII. 1: 11 (1951: på axeln). jfr AXEL-RYCKNING. c) (†) i uttr. rycka på huvudet, ruska på huvudet. CAlströmer (1764) hos Linné Bref I. 3: 75. d) (†) i uttr. rycka på värjan, draga värjan. Lind (1749). Sahlstedt (1773). e) (†) i uttr. rycka på hatten, lyfta litet på hatten. (Sv.) Rycka på hatten, (t.) den Hut ein wenig abnehmen. Möller (1790, 1807).
3) (ofrivilligt) göra en jämförelsevis häftig l. ojämn rörelse; röra sig (häftigt) av o. an; darra, skaka, skälva; äv. med saksubj.; om maskin o. d. äv.: gå med ojämna rörelser; äv. bildl. De ojämna (mekaniska inrättningar), som stöta ock rycka i farten, såsom hammare ock hvefvar. VetAH 1742, s. 166. Hundkäxen står och rycker så nätt för de ljumma, soldruckna vindilarne. Holmström LändStränd. 2: 20 (1919). Jonas satt där med huvudet i händerna och tankarna ännu ryckande efter den sista prestationen. Siwertz JoDr. 373 (1928). Människan röck som av skälvosot / och fann sin vandring svår. Grundström Dyhav. 55 (1934). — särsk.
b) (numera bl. mera tillf.) i uttr. rycka på sig (jfr 2 b), göra nervösa l. oroliga rörelser l. darra l. skälva l. rycka till (av smärta l. ängslan o. d.); förr äv. i uttr. ngn rycker (up)på armen (l. benet o. d.), ngns arm (l. ben) rycker till. Brauner Bosk. 59 (1756). (Fr.) Harper .. (sv.) lyfta el. rycka på benen af värk. Holmberg 1: 1009 (1795). Valentin hade vid första ljudet af detta samtal ofrivilligt ryckt uppå armen. Snellman Gift. 2—3: 120 (1842). Han stod och ryste och röck på sig af ängslan, att de skulle vända sig om och märka den vägen. Hallström Reseb. 72 (1898). Östergren (1936).
c) om kroppsdel: göra en l. flera jämförelsevis häftiga (konvulsiviska) rörelser; röra sig (konvulsiviskt) av o. an (äv. i uttr. rycka av och an); darra, skälva; förvridas; äv. (o. numera oftast) opers., i sht i sådana uttr. som det rycker i (en kroppsdel l. ngns kropp), (en kroppsdel osv.) rör sig konvulsiviskt l. darrar l. skälver; särsk. (i fråga om ansikte l. mun) i uttr. som ange sinnesrörelse (i sht lust att gråta l. skratta); jfr 18. Linné Vg. 234 (1747). Likasom en lätt rysning smög åter öfver henne, och hennes arm ryckte på hans. Snellman Gift. 1: 81 (1842). Carlén Rosen 59 (1842: af och an). (Den döende) låg med öppna ögon och det ryckte i hans högra hand. Heidenstam End. 226 (1889). Det ryckte i flickans ansikte, och disponenten trodde, att hon skulle börja gråta. Lagerlöf Holg. 2: 348 (1907). Marilla vände sig hastigt bort för att ej visa, hur det ryckte kring hennes mungipor. Jensen Montgomery 134 (1909). Ansiktet rycker av spasmer. Bergman Skepp. 144 (1915). Det röck spasmodiskt i hennes kropp. Johnson DrömRosEld 363 (1949). — särsk. i uttr. det rycker i benen (på ngn), ofta övergående i bildl. anv.: det spritter i benen på ngn (av lust att bege sig till en plats l. att dansa l. dyl.), ngn känner lust att bege sig till en plats l. att dansa l. dyl. När .. han visste, att hon stod i sitt fönster, då röck det i benen på honom och hans gång blef osäker. Strindberg SvÖ 2: 16 (1883). Så klämde hon i med en polketta, så det ryckte i benen till och med på den sävlige doktor Didrik. Nordström Rack. 132 (1919).
d) ss. vbalsbst. -ning konkretare, om enskild häftig l. ojämn rörelse (av o. an) l. enskild skakning l. enskild darrning; äv. om anfall av sjukdom l. skrattlust o. d., som kännetecknas av skakning l. darrning; särsk. (motsv. c): krampryckning, konvulsion, spasm; jfr RYCK, sbst.1 3 a. I förstone kiände .. (den sjuka) fuller i Sijdan några Ryckningar, men de togo effter handen aff. Tranæus Medewij 12 (1690). Läraren .. bemästrade en liten humoristisk ryckning i mungiporna. Tavaststjerna Inföd. 258 (1887). (Han) hade några konstiga ryckningar i .. ögonlocket. Siwertz JoDr. 11 (1928). Spong Sjövinkel 254 (1949). — jfr DÖDS-, KRAMP-, LIVS-, MUSKEL-, NERV-RYCKNING m. fl. — särsk.
α) (†) i uttr. göra en ryckning på sig, göra en häftig rörelse, spritta till, ha ryckningar på sig, ha krampryckningar. (Sv.) Han lefver ännu, han har ryckningar på sig. (Fr.) Il vit encore, il remue. Nordforss (1805). (Sv.) Han gjorde en ryckning på sig: (fr.) il fit un mouvement ..; il tressaillit. Schulthess (1885).
β) bildl.; särsk.: våldsam l. plötslig förändring, omvälvning. Hårleman PVetA 1746, s. 32. Alla tidens ryckningar och tänkesättens omkastningar. Wallin 1Pred. 1: 256 (c. 1830). Ännu betydelsefullare (än den ojämna efterfrågan) voro ryckningarna i prisförhållandena för (järnindustrin). Forssell Stud. 2: 289 (1880, 1888). Det var de sista krampaktiga ryckningarna av hennes känsla. Siwertz Sel. 1: 151 (1920). — särsk.
α') (†) nyck, infall, kapris, hugskott; äv. i uttr. då ryckningen faller på, då andan faller på, då inspirationen kommer. (Eng.) A freak took him, (sv.) han fick en ryckning. Serenius X 3 b (1734). (Sv.) Gjöra något af en ryckning (hogskott) (t.) etwas aus einem jähen Eifer oder Einfall thun. Lind (1749). (Fr.) Composer par boutades, (sv.) då ryckningen, anden faller på. Holmberg 1: 255 (1795). I en af granngårdarne .. fins en riktigt söt flicka, utan ryckningar. Almqvist AMay 74 (1838).
β') (†) (ojämnhet i marsch, som åstadkommer) förskjutning (än hit än dit) i det inbördes avståndet mellan soldaterna i en marscherande trupp. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 108 (1886). Ryckningar och slitningar i marschkolonnen. Tingsten o. Hasselrot 58 (1902).
e) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.: som rör sig häftigt l. ojämnt; stundom övergående i bet.: ryckig, ojämn. Franzén Skald. 2: 167 (1798, 1828). Ojämn och ryckande gång (hos lokomotiv). TT 1899, M. s. 77. Rosenius SvFågl. 1: 21 (1913). — särsk.
α) med. om nystagmus: som har en snabb o. en långsam rörelsefas, rytmisk. Löwegren Oftalm. 584 (1923).
β) (numera föga br.) om vind: som blåser med växlande styrka. Topelius Vint. III. 1: 97 (c. 1865, 1896). Ryckande byar. Hirn Hearn Exot. 3: 169 (1904).
4) bege sig l. förflytta sig (till l. från en plats l. i viss riktning o. d.); förr äv.: resa (till l. från en plats osv.); äv. bildl. (äv. med saksubj.), särsk. i uttr. rycka i förgrunden, träda i förgrunden, tilldraga sig uppmärksamhet; numera nästan bl. i a, c—g o. i bildl. anv. samt i vissa särsk. förb. (jfr RYCKA IN, RYCKA UPP m. fl.). En Tysk furste .. kom hijt till Stockholm den 12 Augusti, och rychte her ifrån till Hennes Maij:t Drotningen i gåår. AOxenstierna 2: 234 (1615). Historien rycker .. (vid medeltidens slut) högre upp mot norden. Ljunggren Est. 2: 199 (1860). Han såg .. (sin f. d. vän) rycka innanför disken och alldeles som om ingenting passerat .. bemäktiga sig den enda stolen. Geijerstam LycklMänn. 110 (1899). Orgeln .. rycker (under renässansen) i förgrunden vid sidan av lutan. Jeanson (o. Rabe) 1: 97 (1927). — jfr AN-, AV-, BORT-, EFTER-, FORT-, FRAM-, FÖR-, FÖRE-, IN-, NED-, SAMMAN-, TILL-, TILLBAKA-, UPP-, UT-RYCKA. — särsk.
a) (fullt br.) om (ledare för) väpnad styrka: tåga l. marschera l. draga (till l. från en plats l. i viss riktning l. mot en fiende o. d.); förr äv. i uttr. rycka ngn under ögonen, marschera (till anfall) mot ngn; jfr f, h β. Svart G1 65 (1561). Ingen ware fritt at affdancka .. när man emot fienden rycker. Krijgsart. 1621, § 110. Endock Konungen i Polen medh hela sitt Rikes machtt Oss är vnder ögonen rychtter, så (osv.). RARP 1: 31 (1627). Den Blücherska arméen, som redan i ilmarscher ryckte mot Paris. Forssell i 3SAH 3: 327 (1888). Grimberg o. Söderlund SvH 231 (1940). — särsk.
α) i uttr. rycka i fält (förr äv. till fält l. till krigs l. i marken), gå l. draga i fält, gå ut i krig; äv. mer l. mindre bildl.; jfr FÄLT 10 c α, KRIG a, MARK, sbst.1 4. Hwar är de Män vtkorne, / Som hade hierthet och modh, / .. Kunde i marcken Rycke, / Tina Fiender vndertrycke. PolitVis. 236 (1617). Schroderus Liv. 296 (1626: til Fält). Dens. Os. III. 1: 11 (1635: til Krijgz). SKN 1845, s. 88 (bildl.). Riksföreståndaren (Karl Knutsson) ryckte i fält mot Nils Stensson. HT 1925, s. 226.
β) (†) i uttr. rycka för (en plats), tåga till (en plats) för att belägra l. anfalla den; jfr f. För Engelholm komo the (dvs. utsänt krigsfolk) ahn, / Med hast the ther för rychte. Hund E14 331 (1605). Den 6 (aug. 1657) ruckte Hans Maij:tt för Itzehoe, hwarutinnan een capitain medh 300 knechtar commenderade. Dahlberg Dagb. 106 (c. 1660; uppl. 1912). Fryxell Ber. 6: 317 (1833). Dalin (1855).
γ) (†) utan tanke på utgångspunkt l. mål l. riktning för förflyttning l. fiende o. d. mot vilken krigsföretag riktas: tåga, marschera, rycka fram; äv. i uttr. rycka under (viss fana), övergående i bet.: under fälttåg tillhöra förband som för (viss fana). Szå sende thå Konungen någre frå sigh / Rytter och knechter ganska manligh, / Medh alla macht the rychte. Hund E14 331 (1605). Ordning, därefter de skola blifva spisade, som rycka under H. Kgl. Maj:ts Liffana. Hallenberg Hist. 1: 405 (i handl. fr. 1612). I upbrytandet och in-marcherandet i Lägret .. rycker man med fullt spel och flygande Fanor och Estandarer. ReglSwArmeen 1710, s. 19.
b) (†) om (person ombord på) fartyg. G1R 9: 208 (1534). Strax kom Måns Benctson ryckiandes med en bååt i frå Göksholm. OPetri Kr. 189 (c. 1540). Dock pläga äljest alltid då och då några (fartyg) komma tågandes, och rycka med en hast öfver sjön. Eneman Resa 1: 117 (1712).
c) (numera bl. tillf.) i uttr. rycka i väg, sätta i väg, ge sig av; förr äv. i uttr. rycka sin kos l. sin väg, bege sig bort, ge sig av. Vi (dvs. två personer som fått ett uppdrag) ryckte vår kos. HSH 12: 175 (1599). VDAkt. 1755, nr 118 (: sin väg). Är spåret gammalt, så visar hunden ingen särskild hog att rycka i väg. Lindholm Sibbo 1: 75 (1890).
d) [möjl. delvis utgående från RYKA, v.2] i kraftuttryck o. förbannelser; särsk. (o. numera bl., tillf., starkt vard.) i uttr. ryck och ränn, dra åt skogen o. d.; jfr RYKA, v.2 12 c β. De önska sina owänner at draga til fiels (dra för Atle fiel, rijck för Atlefiel). Rudbeck Atl. 1: 360 (1679). Efter någon ordkastning har dragounen sagt: tag hästen och ryck för den och den. ConsAcAboP 12: 235 (1728). Ryck och ränn. NorrlS 1—6: 103 (1798; från Jämtl.). Såg du mitt arma förstånd rycka och ränna för hin? Dufva Sulitelm. 46 (1865). jfr (tillf., i fråga om musik som spelas fort o. bullersamt): Lionel Hampton .. spelade samma skråliga ”ryck-å-ränn” som förr när han kom till Konserthuset på måndagskvällen. DN(B) 1958, nr 27, s. 8.
e) i uttr. rycka nära (ngn l. ngt), förr äv. rycka när till ngn, komma (ngn l. ngt) nära, närma sig; utom i bildl. anv. numera bl. mera tillf. Så haffuer Gudz Son mengt sigh ibland then förlorade hopen, oc ryckt så när til oss menniskior .., på thet han medh oss menniskior stå skulle för en man. PErici Musæus 1: 59 a (1582; t. orig.: so nahe zu vns Menschen geruckt). Rycka el. träda hvarandra nära. Söderwall 2: 1287 (1917; ss. övers. av fsv. rykkia saman). Timmen för frukosten ryckte betänkligt nära. Söderhjelm Läroår 161 (1928).
f) (fullt br.) i förb. med komparativen närmare; särsk. i uttr. rycka närmare (ngn l. ngt), närma sig (ngn l. ngt), rycka allt närmare (och närmare), närma sig mer o. mer; förr äv. i uttr. rycka närmare emot ngn, närma sig ngn, rycka närmare för (en plats), tåga närmare (en plats) för att belägra l. anfalla den (jfr a β). Ryckia någett nermera emot fienden. Brahe Kr. 46 (c. 1585); jfr a. Julius .. 5. Rychte Konungen .. något närmare för LandzKrona. Spegel Dagb. 21 (1680). Under tiden hade Lina och Mina gått fram mot det främmande barnet; långsamt och skyggt ryckte de allt närmare och närmare. Backman Reuter Lifv. 1: 20 (1870). Skocken av lärda kvinnor ryckte ofrivilligt ett steg närmare den sittande. Bergman LBrenn. 9 (1928). Lindgren MästBlomkv. 109 (1946). — särsk. bildl.; i sht förr äv. i uttr. rycka närmare i l. på ngt, gå närmare in på ngt. Enberg i 2SAH 7: 298 (1815). Efter dessa preludier kan jag rycka ett par steg närmare mitt ämne. Palmær Eldbr. 67 (1834). Jag skulle så gerna rycka närmare i den frågan; men (osv.). JJTengström (1843) i FoU 20: 126. Hagberg Shaksp. 1: 311 (1847: rycka .. närmare på saken). Räkenskapens dag .. rycker allt närmare. GHT 1944, nr 258, s. 13.
h) (†) ss. vbalsbst. -ande l. -ning, konkretare: färd, resa; äv.: kortvarigt besök; jfr RYCK, sbst.1 4.
α) i uttr. göra ett ryckande l. en ryckning, (hastigt) bege sig (till en plats o. d.), fara (till en plats o. d.) på ett kortvarigt besök; jfr RYCK, sbst.1 4 a. Dy befahle vij edher nådeligen, att I strachs stiga på ett skep ock göra ett ryckiande hijdt öffwer (från Tyskland). HSH 38: 338 (1636); jfr b. (Han har) för några angelägenheter blifvit förorsakad att göra en ryckning hit till Stockholm. UrFinlH 704 (1713). LinkStiftsbibl. Brev 8/12 1718.
β) motsv. a, om framryckning l. anfall som företas av (ledare för) väpnad styrka. Hadhe the (som intogo Dünamünde) thå straxt uthi samma ryckningh och storm fallit fluxt till, hadhe the tå visserligen fått Riga in. OxBr. 10: 185 (1617). Loenbom Stenbock 3: 274 (1760). särsk. i uttr. (ut)i första ryckandet l. ryckningen, under den första delen av en framryckning, vid första anfallet; äv. allmännare: först, till en början; jfr RYCK, sbst.1 4 b α. (Hannibal) wann .. vthi första ryckiandet Fläcken Gelatia. Schroderus Liv. 311 (1626; lat. orig.: Adueniens cum castellum Galatiam .. cepisset). Tå man nu (på mötet i Efesos) begynte skrijda til Hufwudsaken .., tilsatte Cyrillus aff Alexandria vthi förste Ryckiandet Nestorium och hans Lära medh allsomstörsta Häfftigheet. Dens. Os. 1: 708 (1635; lat. orig.: in primo illo congressu). Nordberg C12 1: 360 (1740).
δ) i uttr. (ut)i ett ryckande (jfr 1 c slutet), utan att stanna, utan uppehåll l. rast, med ens; jfr RYCK, sbst.1 4 e. Verelius 54 (1681). (Lappen Olof Persson Heika pliktfälldes därför att han) flyttat .. först förbj Wirrakortziwuolla och sedan utj ett ryckande utan at stadna ännu längre bort. Renbeteskomm. 1907, I. 2: 250 (1736). Serenius E 1 a (1757).
ε) om (inställelse till) tjänstgöring (hos ngn). Det har blifvit oförmodeligit ryckiande ibland hos drottningen, som har iust infallit, när det eij borde (vilket hindrat brevskrivning). Bark Bref 2: 62 (1705).
5) förflytta (ngn l. ngt till en plats o. d.) l. avlägsna (ngn l. ngt från l. ur ngt); utom i bildl. anv. numera bl. i fråga om förflyttning l. avlägsnande som sker gm en plötslig l. häftig dragning l. gm en serie av sådana dragningar, särsk.: slita (ngn l. ngt från l. av l. ur ngn l. ngt); äv. med saksubj.; äv. (i sht i a α) med indirekt obj. — jfr AV-, BORT-, DÄDAN-, FORT-, FRAM-, FRÅN-, FÖR-, HÄDAN-, HÄN-, IN-, KULL-, MED-, NED-, TILL-, TILLBAKA-, UNDAN-, UPP-, UT-RYCKA m. fl.
a) med adverbial angivande varifrån l. vart l. i vilken riktning o. d. förflyttningen sker; förr äv. i uttr. rycka ngt av och till l. till och från, föra l. flytta l. slänga ngt hit o. dit l. än till den ena platsen än till den andra. 2Sam. 17: 13 (Bib. 1541). G1R 24: 123 (1553: aff och till). Stiernhielm Jub. 39 (1644, 1668: til och frå). När iag skule kora på slåtet blefwe hestana räda for stromen och rykte wagen på sne. Horn Lefv. 74 (c. 1657; rättat efter hskr.). (Jag har yrkat på) at hvalfven .. måtte .. med järndörr och järnluckor bevaras, at dit kunde ryckas, der eldsvåda .. upkomme, hvad på bibliotheqvet rarest och kostbarest är. Annerstedt UUH Bih. 3: 251 (i handl. fr. 1738). Mor Metta ryckte sina barn ur fönstret. Heidenstam Svensk. 1: 315 (1908). En rännsnara slog sig om Lille-Björns hals och ryckte honom till marken. Melin VikSaga 203 (1910). Levander DalBondek. 1: 296 (1943). — särsk.
α) i uttr. rycka ngn l. ngt ur (förr äv. utur) ngns händer (l. hand, äv. ur ngns armar), äv. rycka ngn ngt ur (förr äv. utur) händerna, slita ngn l. ngt från ngn; ofta bildl.: ta l. erövra l. vinna ngn l. ngt från ngn. (Gud) wärdigas att .. taga osz, sine fattige Fåhr, under sit wäldige Hägn, att ingen osz utur hans Hand ryckia må! Wallquist EcclSaml. 1—4: 331 (1693). Bibelen blef honom vr henderna ryckt och kastad til skepzmasten. Swedberg Amer. 43 (1732). Aldrig skall vår fosterjord / Af våldets makt ur oförblödda bataljoners armar ryckas. Runeberg 5: 8 (1860). Bergman Kerrm. 100 (1927). jfr (†): De Provincier, som fuller der under (dvs. under Sverige) förr legat, men sedermera wordne utur händerne ryckte, och aldeles förlorade. HC11H 11: 35 (1680).
β) i uttr. rycka ngt undan ngn l. ngt, plötsligt draga bort ngt undan ngn l. ngt, slita från ngn l. ngt ngt; äv. bildl.: undandraga l. undanhålla ngn l. ngt ngt; i vissa fall möjl. att fatta ss. särsk. förb. med huvudtonen på prep. (jfr RYCKA UNDAN 2 b). Matts Pitkälä anklagade Simon Klemetsson ”för det han .. een dyna, hwilcken han lågh på, vnnan honom röckt .. hade”. BtÅboH I. 8: 103 (1636). At söka tvänne eller flere Pastorater på en gång .. rycker brödet undan välförtjenta män. Wallquist EcclSaml. 5—8: 455 (1794). Malmström Hist. 4: 209 (1874; bildl.).
γ) vävn. om vävare: slunga (skyttel genom skäl) med tillhjälp av ryckvärk l. (vid vävning av enstaka skott o. d. på maskinvävstol) med tillhjälp av den mekanism som motsvarar handvävstolarnas ryckvärk; ss. förled i ssgr (se RYCK-ARM m. fl.) äv. i allmännare anv., i fråga om denna mekanism. De båda studsarna äro genom snören förbundna med ett handtag (ryckpinne), med hvilket väfvaren kan rycka skytteln från ena sidan till den andra. 2NF 33: 39 (1921).
δ) (†) i uttr. rycka (artilleri) inför (en fästning), (förbereda beskjutning gm att) föra fram (artilleri) till (en fästning). Brahe Kr. 23 (c. 1585).
ε) (med våld) föra l. släpa (ngn till en plats o. d.); äv. (o. numera bl.) oeg. l. bildl. Brask Pufendorf Hist. 388 (1680). Barn, som från mödrars bröst och fostrande ömhet blifvit ryckta till grafven. Rydberg Vap. 195 (1891); jfr ζ. — särsk. i uttr. rycka ngn (både) hit och dit l. nu hit nu dit o. d., med våld föra l. släpa ngn än hit än dit l. än till ett ställe än till ett annat; särsk. bildl.: behandla ngn illa, fara illa fram med ngn; äv. med obj. betecknande rike; äv. (o. numera vanl.) med saksubj. (betecknande sinnesrörelse o. d.): slita ngn hit o. dit, förmå ngn än till det ena än till det andra; äv. i pass., övergående i intr. bet.: vackla hit o. dit l. dyl. The (dvs. danska fogdar) ryckia the Norske bådhe hijt och tijtt. / The taghe them bort med orette och wolde. Svart Gensw. F 2 b (1558). Prytz G1 F 1 b (1621; i pass. med subj. betecknande rike). Christum bundnan ryckte the (i ett skådespel) hit och thit. Swedberg Lefv. 103 (1729). Passionerna slita och rycka den arme (dvs. E. XIV) nu hit, nu dit. Svedelius i 2SAH 51: 146 (1875). Flockvis vi ryckas hit och dit, / Om du (dvs. Gud) ej ensam får råda. Ps. 1937, 532: 5.
ζ) i uttr. rycka ngn ur l. (i)från, förr äv. av (en krets av personer, en ort o. d.), (med våld) föra bort ngn ur l. från (en krets av personer osv.); numera nästan bl. i bildl. anv., särsk. om Gud l. döden l. sjukdom o. d.: bortrycka ngn från (en krets av personer osv.); i vissa fall möjl. att fatta ss. särsk. förb. med huvudtonen på prep. (jfr RYCKA IFRÅN 2, RYCKA UR 1). Effter thz begynte wardha it stoort vplop fructadhe höffwitzmannen ath the icke skulle komma och ryckia Paulum j frå them. Apg. 23: 10 (NT 1526). Jacob Myttirs hustru .. ”wille ryckia sin man aff rätten” under pågående förhör. BtÅboH I. 7: 114 (1635). En hastig död mellankom, och ryckte honom (dvs. Johan Alströmer) ur verlden d. 4 October 1786. Kellgren (SVS) 5: 561 (1792). Nyblæus Forskn. I. 2: 83 (1875).
η) (†) draga l. förvrida (ansiktets muskler i viss ställning); jfr b ϑ. De gamle trodde, att en viss ört hade den egenskapen att rycka ansigtets muskler i en grinande ställning. MarkallN 1: 10 (1820).
ϑ) bildl. (jfr α, β, ε, ζ, 8); särsk.: draga l. slita l. föra l. leda l. flytta (ngn l. ngt till l. från ngn l. ngt l. ur ngt) l. ta ut (ngt ur dess sammanhang) l. vinna l. erövra l. ta (ngt från ngn l. ngt); stundom: ta (ordet ur munnen på ngn); i vissa fall möjl. att fatta ss. särsk. förb. (jfr RYCKA IFRÅN 2, RYCKA UR 1). G1R 25: 265 (1555). Et Tal är aldrig skönare, än när det rycker Åhöraren ifrån Talemannen in på sjelfva Saken, som han föreställer (dvs. framställer). Lanærus Försök 46 (1788). Då en apposition ryckes framför det ord, till hvilket den hörer. Boivie SvSynt. 73 (1826). (De) sökte att rycka ordet ur munnen på hvarandra. Mellin Nov. 2: 548 (1832, 1867). Jag gissar att .. (vissa delar av ett av Atterboms arbeten) komma att reta publicisterna och gifva dem anledning att ur det öfriga rycka bitar, till bevis på Författarens mysticism, catholicism &c. Järta (1835) i 3SAH XLI. 2: 24. Nilens öfversvämning reglerades .. och från öcknen rycktes stora landområden. NF 4: 227 (1880). Genom industriernas utveckling har staden ryckts ur sin forna isolering. DN(A) 1931, nr 125, s. 30. — särsk.
α') draga l. slita l. ta (ngn ur ett tillstånd l. en situation l. från en sysselsättning o. d.); rädda (ngn ur fara l. elände o. d.). Synes mig snöpliget och skadliget vara, hånom (dvs. en son) i otiid ifrå studiis rycka. OxBr. 12: 600 (c. 1618). Hans (dvs. Gustav Vasas) mod / Skall oss ännu ur träldomsdjupet rycka. Kellgren (SVS) 3: 131 (1786). Karlsson .. röcks för en stund ur sina drömmerier. Johnson Här 160 (1935).
β') (numera bl. tillf.) i uttr. rycka ngn utom sig (själv), försätta ngn utom det egna jaget; förr äv.: hänföra ngn l. komma l. bringa ngn att förlora sin självkontroll. 1VittAH 1: 20 (1755). (De av extas gripna bete sig vid bönemötena på olika underliga sätt) Hvilket på en gång stöter til at en svag menniskia ei finner sig deri, utan blir utom sig ryckt. FinKyrkohSP 5: 116 (c. 1778). Denna känsla (av lust l. olust) rycker oss utom oss själfva eller gör oss främmande för oss själfva. Nyblæus Forskn. I. 2: 310 (1875).
γ') (†) i uttr. rycka ngn av daga l. sin kos, beröva ngn livet, bortrycka ngn. Ingen är som kan migh rätta, / Hwar mijn siäl skal wäghen tagha, / När iagh bliffuer ryckt aff dagha. Prytz OS D 2 a (1620). Schroderus Os. III. 2: 41 (1635).
δ') (†) flytta (en sammankomst från avtalad plats). Schroderus Os. III. 1: 182 (1635; lat. orig.: transferret).
ε') (tillf.) i uttr. rycka (valv) i höjden, uppföra (valv) till stor höjd. Hvalfven (i de gotiska kyrkorna) ryckas djärft i höjden. Hahr ArkitH 243 (1902).
ζ') [jfr α] (tillf.) i uttr. rycka ngt i händerna på ngn, (gm övergrepp) förskaffa ngn ngt. Samtiden 1873, s. 677.
b) (numera bl. tillf.; se dock α—γ) utan adverbial angivande varifrån l. vart l. i vilken riktning o. d. förflyttningen sker: draga l. slita till sig (ngt), draga upp (ngt); slita fram (ngt); slita bort (ngt), rubba (ngt). Bättre blädia, än ryckia rooth .. (dvs.) Dhen som rycker vpp Rooten, han har inga blad at wänta. Grubb 74 (1665); jfr α o. BLÄDA I 1 a. (Runstenarna ha blivit) Rychte, skuffade och ömkeligen sönderslagne. Schück VittA 1: 258 (i handl. fr. 1666). (Fsv.) Bildtkippi .. (dvs.) Den som drager och rycker Billen, Dragare. Verelius 35 (1681). En främling, med sin fot uppå dess (dvs. tysk-romerska rikets) nacke, rycker / Dess krona och med hån den på sin hjessa trycker. Topelius Dram. 158 (1853); jfr 8. Nu röcks sista stödet, och nu faller jag! Strindberg Påsk 109 (1901; i bild). I natt som gick röck stormen björkens näfver. NDagar 88 (1906). — jfr O-RYCKT. — särsk.
α) draga upp (växt) med roten; skörda (gräs o. d.) gm att draga upp det l. gm att slita av det med handen; särsk. (fullt br.): skörda (spånadslin) gm att draga upp det (med handen l. med en för ändamålet konstruerad maskin); jfr RUSKA, v.4 1 a. När .. (ärterna) ähre mogne, ryckias the bättre än som the skäras mäd lia. Rosenhane Oec. 75 (1662). Folket rycker nu Lin. Fatab. 1947, s. 97 (1858). Hampa ryckes .. liksom linet eller skäres med skära. LmUppslB 439 (1923). Ett primitivt folk kan rycka gräs. SvNat. 1934, s. 82.
β) draga upp (fisk) med snara l. krok som nedföres under fisken l. föres omkring för att få fatt på fisken; utom ss. förled i ssgr (se RYCK-FISKE 2 m. fl.) o. i avledn. RYCKARE numera nästan bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat. Fatab. 1919, s. 134. Ett omtyckt nöje för pojkar var att rycka löjor med vanlig metkrok. Levander DalBondek. 1: 62 (1943).
γ) (fullt br.) sport. inom tyngdlyftningen: (under utfall l. knäböjning) lyfta (skivstång o. d.) i ett enda tempo från golvet till dess man får den på rak(a) arm(ar) över huvudet; äv. abs. Han rycker med utfall. Mellanviktaren ryckte 82 kilo. TIdr. 1897, s. 135. Ryckning av stång med en hand. SvD(A) 1920, nr 184, s. 7.
δ) (†) slita (sitt hår l. skägg) ss. tecken på förtvivlan. Sedan han war vpstånden, rykte han medh Händerna sitt Hufwudhåår och Skägg. Schroderus Os. 1: 507 (1635).
ε) [jfr motsv. anv. i fsv.] (†) draga (svärd o. d.); äv. i uttr. rycka (svärd o. d.) åt ngn, draga (svärd osv.) mot ngn; jfr RYCKA UT 3 b. Ha[n] röchte syn korda[re] paa bron aat michel. OPetri Tb. 15 (1524). Tå ryckte Konungen swärdet, och högg honom ihäl. Peringskiöld Hkr. 1: 89 (1697; isl. orig.: þa bra Kongur Sverþi).
ζ) [jfr motsv. anv. i ä. t.] (†) i uttr. rycka (sitt) läger l. lägret o. d., bryta (sitt) läger, bryta upp; jfr LÄGER 7 a o. RYCKA UPP 2 b γ. Abraham .. moste ryckia sitt Läger och dragha ifrån Hebron. LBenedicti Lijkpr. 20 (1616). Girs E14 102 (c. 1630). Sahlstedt (1773).
ϑ) (†) förvrida (ansiktets muskler); i p. pf. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv.: förvriden; jfr a η o. FÖRRYCKA 4 b. Serenius O 4 b (1734; p. pf.). Ni ser en gubbes kala darrande hufvud, ser honom rycka sit ansigtes muskler kärft eller löjligen. Thorild (SVS) 3: 83 (1791).
ι) (†) bildl. (jfr 8).
α') rubba l. skada (bestående ordning, stats ekonomi o. d.). RP 8: 132 (1640). Befinnandes, huruledes (varor m. m. värderas i kopparmynt) .., och at sådant, icke vthan någon confusion, synes kunna ryckas och ändras; Ty hafwe Wij (osv.). Stiernman Com. 3: 343 (1665).
β') med avs. på löfte l. utfästelse o. d.: icke hålla, rygga. The daner æro kloche, / .. / the rÿckia sin breff. Visb. 2: 164 (c. 1600). H[err] Peder Baner påminte Borgemästare och Rådh hvadh de .. H. K. M:tt lofvadt haffve, hvilkedt nu ingen tijdh var att ryckja. RP 2: 18 (1630).
6) [jfr 1, 5] i förb. med adj. lös l. adv. lös l. löst (jfr 7 a o. LÖS anm.): rycka (i bet. 1) l. draga l. slita i (ngn l. ngt) så att han (det) frigöres l. lossnar; äv. i pass. med mer l. mindre intr. bet.: lossna på grund av ryck(ningar); äv. bildl.; i vissa fall att fatta ss. särsk. förb. (Det) Är förbudit at ingen skal sättiä sina hattar på cronorna (i kyrkan): ty pijporna ryckias lösa. Murenius AV 87 (1642). Om du icke gifver dig sjelf åt Gud, så rycker du din själ lös från hennes lifskälla. Wikner Pred. 80 (1872). Han röck lös sina händer. Strindberg SvÖ 2: 145 (1883). Han röck .. löst ett bord, som .. var fästat vid väggen. Hillgren Delsbo 1: 43 (1925). — jfr LÖS-RYCKA.
7) [eg. speciell anv. av 5 o. 6] refl. (jfr 12 b): (med ett l. flera ryck) slita sig o. d.; bl. med adverbial angivande det som man frigör sig från l. lämnar l. med objektiv predikatsfyllnad o. d. angivande resultatet, i sådana uttr. som rycka sig ur ngns armar, rycka sig fri; äv. bildl. Sigismund ryckte sig .. ur sin faders armar. Geijer SvFolkH 2: 286 (1834). Han rullade runt, röck sig fri och kom på benen. Johnson Nu 100 (1934). jfr (†): (Konung Olav sökte släppa en orm in i munnen på hedningen Röd) Men Ormen wille intet in i munnen, utan ryckte sig thär ifrån. Peringskiöld Hkr. 1: 305 (1697; isl. orig.: ricktist fra i burt). — jfr FÖR-RYCKA. — särsk.
a) [jfr 6] i uttr. rycka sig lös, (med ett l. flera ryck) slita sig lös l. frigöra sig; äv. bildl.; äv. med saksubj. Eurén Kotzebue Cora 95 (1794). Jag rycker mig lös på en stund från det oändliga bilagearbetet. AnderssonBrevväxl. 1: 119 (1849). Krusenstjerna Pahlen 2: 76 (1930; om handduk i blåst).
b) (†) i det bildl. uttr. rycka sig utur faran, rädda sig ur faran. Brask Pufendorf Hist. 357 (1680).
8) [eg. bildl. anv. av 5] (†) ta l. roffa åt sig (ngt av ngn); ta (medel från det ändamål vartill de äro avsedda); äv. med objektsväxling: bestjäla l. utsuga (ngn) l. avhända (ngn) egendom; äv. abs.: roffa åt sig. RA I. 1: 196 (1533). Hwar och en rycker och rappar aff Bönderne, alt hwadt them synes. G1R 16: 620 (1544). The Fattigha blifwa tryckte, / The Fadherlösa ther til, / Änckiorna blifwa ryckte, / Thet Herren ey hafwa wil. PolitVis. 350 (1650). Rijk rycker och rappar, dhen fattige tijger och tackar. Törning 128 (1677). Wiliandes att ingen aff hans Slächt, skulle henne (dvs. testators änka) til thet ringaste effter hans död, rubba, ryckia, eller rijfwa, så länge hon leffwer. BoupptSthm 1684, s. 211 a, Bil. (1683). De til Riksgälds-Verket hörande och dit anslagne medel må icke .. derifrån ryckas eller användas til andra behof än dem, Riksens Ständer bestämt. RF 1809, § 68.
9) gm en häftig dragning (t. ex. medelst rep l. vev) i startanordning sätta (motor i gång). Rickard såg full av tusan ut och röck i gång motorn (i motorbåten). Barthel Ramsöpojk. 104 (1928).
10) (numera bl. mera tillf.) rycka (i bet. 1) l. draga i (ngt). Verelius 143 (1681). Mak åt er kära barn, ryck ej min Härholds-kåpa. Bellman (BellmS) 4: 50 (1769). Klockorna klämta sin klagande sång. / Repen bli ryckta af valkiga näfvar. Jensen FjStig 41 (1893).
11) hippol. draga tagel ur (hästs svans l. man). Östergren (cit. fr. 1919). Upsala(A) 1922, nr 54, s. 2.
12) med avs. på person l. djur (jfr 5—8, 13, 15): slita i l. fatta tag i o. draga till (i sht för att vålla smärta l. påkalla uppmärksamhet); numera bl. i förb. med bestämning inledd av prep. i o. angivande kroppsdel l. klädesplagg o. d. vari ngn fattar tag; ngn gg äv. opers. Iagh hölt .. mijn kindbeen them som migh ryckte. Jes. 50: 6 (Bib. 1541; Luther: denen die mich raufften; Bib. 1917: åt dem som ryckte mig i skägget). Elfvedals Sockne-Bönder (skola ha) öfverfallit en Officerare, .. med hårda ord stött och rykt honom (osv.). PH 3: 2058 (1743). Telée .. rycker käringen, så hon faller framstupa. CIHallman 397 (1779). (Han) ryckte .. mig i håret. Rydberg Vap. 212 (1891). Det rycker mig i rocken. Fröding Stänk 90 (1896). Fröken Fredriksson röck taxen i svansen så han skrek. Essén Doll. 240 (1917). Siwertz Tråd. 41 (1957). jfr (†, abs.): Nu .. bryter (någon som vill hämnas på en annan) hans vapn, rycker eller skuffar, eller giör annan sådan gierning, theraf thes onda upsåt pröfvas kan; gälde (osv.). MB 18: 2 (Lag 1734); jfr 1. — särsk.
b) refl., i sådana uttr. som rycka sig i skägget, draga i sitt skägg. Essén HustrFörfl. 28 (1913). Dens. Vap. 59 (1917).
13) i sht hippol. draga häftigt (med tyglar l. tömmar) för att straffa l. väcka (häst); äv.: gm att draga häftigt i tyglar l. tömmar sätta (häst i viss rörelse). (Fr.) Saccader .. (sv.) Rycka (en häst) med tyglarna. Dalin FrSvLex. 2: 439 (1843). Då hade han .. ryckt märren i trav och kört förbi. BSpong i NDA 31/3 1929, Söndagsbil. s. 8.
14) (i fackspr.) vid tillvärkning av pälsvaror: ge (skinn) passande form gm att flera ggr efter varandra skära ut ett vinkelformigt stycke o. efter hopsyning av innersta delen av urtagets vinkelspets anbringa det utskurna stycket en liten bit från dess ursprungliga plats, så att skinnet så småningom förändras till formen (o. blir längre o. smalare l. kortare o. bredare l. längre vid den ena sidan o. kortare vid den andra); särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om skinn: som givits passande form (i sht: som gjorts längre o. smalare) på ovan angivet sätt. Varulex. Beklädn. 374 (1945). DN(A) 1956, nr 316, s. 11 (p. pf.).
15) (vard.) i fråga om förhållandet att ngn kräver l. lånar ngt l. bjuder på ngt.
a) [jfr d. rykke en for noget, kräva ngn på ngt, försöka få ut ngt av ngn; jfr 8] i uttr. rycka ngn på ngt, dels: kräva ngn på ngt, dels: låna l. vigga ngt av ngn. Då kom det en sån där full gubbe å ville rycka mej på pengar. Ekelöf Prom. 48 (1941). Herman som var skyldig hos Babels och nyligen blivit ryckt på räkningen. Nilsson TreTerm. 380 (1943). SvD(B) 1956, nr 57, s. 8.
b) [sv. slang rycka på fik(a), bjuda på kaffe (Bergman SkolpSlang 115 (1934; från Falun)), månsing röcka, bjuda (NysvSt. 1929, s. 210 (1923)); jfr sv. slang ryka på ngt, bjuda på ngt (SoS 1914, s. 92 (skeppsholmsslang))] i uttr. rycka på ngt, bjuda på ngt. Om nån av er grabbar är utan stålar, så rycker en annan på fika. Fridegård VägSmal 111 (1953).
16) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. rycka tag, fatta tag, hugga tag. Nu förstod Siri (att pojken hade gjort i byxorna). Hon skrek fadrens lymmel och röck tag (för att bära bort honom). Carlsson ÄlvTimm. 20 (1949).
17) ss. dep. (jfr 18), reciprokt: hålla i ngt o. gm att rycka (i bet. 1) försöka slita det ifrån varandra; äv. allmännare: brottas l. slåss l. kämpa (med ngn) o. d.; äv. bildl.; särsk. i uttr. ryckas (med ngn) om ngt, slåss l. kämpa (med ngn) om ngt (o. söka slita till sig det). G1R 27: 65 (1557). När Erich och Tomas wore kompne til hopa i fampn och rÿchtes, så lenge the både ginge vm kull på gatun, då (osv.). 2SthmTb. 7: 31 (1584). Så begÿntte Margitta straxt Rÿckias medh honom och sleett så gehänge sundher. EkenäsDomb. 1: 63 (1642). Jag anser för den första af mina skyldigheter .. att ej tåla, att de som burit sina förmätna händer på min Faders krona, få ryckas med mig om den spira jag för. Gustaf III 1: 136 (1789). (Dante) såg hela Italien delt i dödligt fiendtliga faktioner, som rycktes om makten. Geijer I. 1: 241 (1845). Barnen rycktes om mors slaga. Suneson GGrund 63 (1926). Brottas och ryckas. Östergren (1936). jfr (†): (Sv.) Ryckas vid något, (t.) an etwas greifen, es zu sich reissen. Möller (1790, 1807). — jfr ARM-, HÅR-RYCKAS. — särsk. (†)
a) bildl., i uttr. ryckas med ngt, kämpa l. dragas med ngt. Länge så .. med fattigdom ryckas är altförsvårt. VDAkt. 1724, nr 181. Flera af flickorna .. rycktes med gråten. Bondeson Chronsch. 1: 59 (1897).
b) ss. vbalsbst. -ande, strid, kamp. Wände Kongen sig med nogra emot Thore (i striden), och blef thär itt hårdt ryckiande. Verelius Gothr. 198 (1664; isl. orig.: oc vard þa hord suipan). Brask Pufendorf Hist. 64 (1680).
18) (†) ss. dep. (jfr 17), om kroppsdel: röra sig (av o. an) med en l. flera jämförelsevis häftiga (konvulsiviska) rörelser; jfr 3 c. Acrel Sår 132 (1745). När en eller annan lem ryckes på dem (dvs. på barn), säje vi, at de hafva convulsioner. Rosenstein BarnSj. 40 (1764). De buskiga ögonbrynen rycktes och kinden liksom darrade. Wetterbergh SamhKärna 1: 43 (1857).
1) till 4 a, om (ledare för) väpnad styrka: rycka fram (mot ngn l. ngt). Ehrenadler Tel. 407 (1723).
a) i uttr. rycka (närmare) an mot ngt, närma sig ngt (mera). Skogen växer och rycker närmare an emot vägen. TurÅ 1912, s. 166.
b) i uttr. rycka an med ngt, komma (fram) med ngt, föra fram ngt; jfr rycka fram 1 b α β'. Almqvist AmH 2: 171 (1840). —
1) till 1: rycka i (ngt) så att det går av l. itu, slita itu (ngt). Juslenius 38 (1745). Forsslund Djur 126 (1900).
2) skjutk. till 3 a: utföra en ryckig l. ojämn rörelse med pekfingret vid avfyring av (skott).
3) (†) till 4: bege sig av, fara bort; särsk. till 4 a, om (ledare för) väpnad styrka: tåga bort, avtåga. Sedan dhe miste någre hester (i en drabbning) .., rychte de af. SUFinlH 2: 44 (1603). Nogra reser haffver .. (hustrun) ryckt hem .. och sedhan rÿcker af om samma dagh. VDAkt. 1657, nr 358. Widekindi KrijgH 248 (1671).
4) till 5: slita bort (ngt från ngt) l. slita lös (ngt); äv. i uttr. rycka av ngn ngt, slita av ngn ngt, slita bort ngt från ngn. (Sv.) Rycka af, (lat.) evellere. Schenberg (1739); jfr 1. Lind (1749). Sedermera har Petter ryckt af tröijkragen på sin styfdotter på 2ne ställen. KulturbVg. 3: 69 (1759). Vädret ryckte af mig min hatt. Nordforss (1805). särsk. refl., i uttr. rycka av sig ngt, slita av sig ngt. Dalin Hist. III. 1: 207 (1761). Jag .. röck av mig handskarna. GHT 1935, nr 121, s. 3. —
RYCKA BAKUT10 04 l. 40. (mera tillf.) till 3: göra en häftig rörelse bakåt. Skeppet gick, men trögt, och det styrde illa; ibland röck det bakut och stannade. Strindberg NSvÖ 1: 89 (1906). —
RYCKA BAKÅT10 40. särsk. till 5: med en häftig rörelse föra (ngt) bakåt. Med ens ryckte han huvudet ännu litet mera bakåt. Hallström Händ. 290 (1927). —
1) till 4: bege sig bort, avlägsna sig; äv. (o. numera nästan bl.) bildl., dels: bli avlägsen, dels: försvinna. Murenius AV 241 (1651). Samhället stod i förgrunden, jorden kom närmare, ”himlen” ryckte bort. Oljelund GrRidd. 77 (1926). Det som varit rycker bort i ett blekt, historiskt fjärran. Ruin SjunknH 137 (1956).
2) till 5: slita bort (ngn l. ngt), slita lös (ngt), (med våld) förflytta l. föra bort l. avlägsna (ngt); äv. bildl. (jfr 3); förr äv. med indirekt obj. Tu rycker them (dvs. tusen år) bort och the äre såsom en sömpn. Psalt. 90: 5 (öv. 1536; Bib. 1541: Tu låter them gå sin koos såsom en ström). At .. betaga mig all förhoppning .., hvilcket är lika mycket, som at rycka mig sjelfva lifvet bort! Ehrenadler Tel. 725 (1723). Minia röck henne (dvs. den nyfödda) bort från bröstet. Hallström El. 231 (1906). Grästufvorna .. rycktes bort af vinden. TurÅ 1910, s. 100.
3) [eg. bildl. anv. av 2] om Gud, döden, sjukdom o. d.: skilja (ngn från hans värksamhet l. hans närmaste o. d.) gm döden, hädankalla (ngn l. ngns själ); i pass. äv. med intr. bet.: skiljas hädan, gå bort, avlida; jfr rycka, v.1 5 a ζ, 5 b ι γ'. Gudh rycker .. hans siäl bortt. Job 27: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: hans själ ryckes bort av Gud). Vännen fick platsen från hvilken dock döden efter två år ryckte honom bort. Annerstedt Rudbeck Bref cxviii (1899). Tibullus .. rycktes .. bort i unga år. Grimberg VärldH 4: 337 (1930). —
2) (numera bl. i vissa trakter, vard.) till 5: slita bort (ngn l. ngt), slita lös (ngt). Wennerberg 1: 190 (1881). —
RYCKA EFTER10 32, äv. 40. till 4 a, om (ledare för) väpnad styrka, i uttr. rycka efter ngn (förr äv. rycka ngn efter), rycka fram efter ngn, följa efter ngn, förfölja ngn. Så snart Churförsten .. förnam, at Keysaren ryckte honom efter, begaf han sigh medh sitt folck vthöfwer Elfwen. Schroderus Dress. 249 (1610). Harlock (1944). jfr efterrycka. —
RYCKA EMOT10 04 l. MOT4. till 4; särsk.
a) (†) bege sig åstad för att möta (ngn); anträffat bl. med saksubj. Swedenborg RebNat. 1: 232 (1715; om vagnar).
b) till 4 a, om (ledare för) väpnad styrka: tåga l. marschera l. avancera mot (fiende o. d.). (Hertig Henrik) affstodh .. medh Belägringen, och ryckte emot Markgrefwen. Schroderus Os. III. 2: 41 (1635); möjl. icke särsk. förb. —
RYCKA FAST10 4. till 5: gm ryck få (ngt) att fastna. Kroken ryckes (vid ryckfiske) fast slumpvis o. en stor mängd fisk skadas utan att fångas. SvFiskelex. 454 (1955). —
RYCKA FORT. (†) till 4: bege sig vidare l. bort; särsk. till 4 a: tåga vidare l. bort. G1R 25: 425 (1555). Therföre rykte Grefwen medh en hast fort, och sökte honom. Schroderus Os. 1: 313 (1635; lat. orig.: Insequitur .. celerrimo itinere). Widekindi KrijgH 106 (1671). jfr fortrycka. —
1) till 4: bege sig (förr äv.: resa) fram; numera nästan bl. i a o. b. Rääf Ydre 3: 164 (i handl. fr. 1620). särsk. (fullt br.)
a) till 4 a, om (ledare för) väpnad styrka: tåga l. marschera framåt l. fram, avancera; i sht förr äv. i uttr. rycka fram för (en plats), tåga till (en plats) för att belägra l. anfalla den (jfr rycka, v.1 4 a β). Sahlstedt (1773). (Sv.) Rycka fram för en fästning, en stad: (lat.) castra eo movere. Lindfors (1824). Först lät han ett kompani rycka fram. IllMilRevy 1898, s. 43.
b) bildl.; särsk.: avancera l. få en mera framskjuten ställning l. träda i förgrunden o. d. Thomander 3: 234 (1826). Då slöjden nu rycker fram som ett officiellt erkändt, nytt ämne vid våra läroverk, måste det (osv.). PedT 1904, s. 399. SvD(A) 1929, nr 215, s. 5. särsk.
α) i uttr. rycka fram med ngt.
α') (†) vid skrivning flytta ngt (visst skrivtecken) till en plats längre fram; jfr 2 b slutet. Ryck medh 4 delaren (dvs. divisorn 4) bätter fram vnder 4 (i talet 1340, som skall delas med 4). Aurelius Räkn. D 3 a (1614).
β') komma (fram) med ngt, föra fram ngt; särsk. i fråga om önskemål, anhållan, fråga, förslag o. d.; jfr rycka ut 2 e slutet. Altén Schachm. 14 (1798). Erik .. ryckte .. fram med ett argument. Topelius Fält. 4: 603 (1864). Segern tycktes honom redan viss, när han till slut ryckte fram med sitt ärende. Siwertz Sel. 1: 67 (1920).
β) [jfr α β'] (mera tillf.) i uttr. rycka fram med ngn, framföra ngns namn (i en diskussion). Strindberg Brev 3: 129 (1882).
2) till 5: förflytta (ngn l. ngt) fram l. framåt (gm en plötslig l. häftig dragning l. gm en serie av plötsliga l. häftiga dragningar); (med en häftig rörelse) draga fram (ngt ur ngt). Leopold 2: 330 (1793, 1815). Den yfverborna mön röck nu, med hämd i hågen, / Ur gyllne kogret fram en pil, och spände bågen. Wallin Vitt. 2: 295 (1805). Bort till mig (dvs. en sovande) kom en fasaväckande kvinna och ryckte mig fram öfver sängkanten. Bååth Gudrun 88 (1900). särsk.
b) bildl.: föra l. draga fram (ngt), föra (ngt) framåt, ge uppsving åt (ngt); äv.: väcka till liv minnet av (ngt). Gustaf III ryckte fram den Bildande Konsten. Frey 1841, s. 131. (Brevet från fadern till den vuxna dottern) röck fram barnet genom att påminna om kära barnkammarlekar. Bergman JoH 184 (1926). särsk. (numera knappast br.) vid skrivning flytta (ett skrivtecken) till en plats längre fram; jfr 1 b α α'. Palmquist Räkn. 31 (1750). —
RYCKA FRAMÅT10 40 l. 04.
2) till 5: förflytta (ngt) framåt gm att rycka i det; äv. bildl.: föra (ngt) framåt. Sturzen-Becker SvSkönl. 212 (1845; bildl.). —
1) (†) till 4: bege sig l. resa bort från sin uppehållsort, bege sig l. resa härifrån. G1R 28: 149 (1558). Efter fredz-tractatens slut här hema .. rycker jagh i dag hädan vp till Stockholm. AOxenstierna Bref 4: 206 (1645).
2) (†; se dock slutet) till 5: rycka (ngt l. ngn) härifrån; anträffat bl. bildl. Är vårt ödmiuke begäran, att the sochnar, som af ålder .. leghat under Åbo schola til sochnegång, motte .. blifva der under, och the andre barnskole .. icke motte ryckia hedhan någhra sochnar. OxBr. 12: 431 (1618). särsk. (i vitter stil, numera föga br.) om döden o. d.: bortrycka l. hädankalla (ngn); jfr rycka, v.1 5 a ζ, 5 b ι γ'. Adlerbeth HorOd. 73 (1817). —
1) (numera bl. tillf.) förflytta l. föra (ngn l. ngt) bort (till en plats o. d.); särsk. bildl. Den sången går, med konst som aldrig felar, / Från lifvets hjerta; känn! han in deri / Dig rycker hän, till själarnas förening. Atterbom SDikt. 2: 7 (1810, 1838). CVAStrandberg 2: 20 (1861).
2) (numera knappast br.) hänrycka l. bedåra l. tjusa (ngn l. ngns sinne). Nordenflycht (SVS) 2: 403 (c. 1759). Se Skandiens barn, hur glad din konung skådar / I dag den fröjd, som rycker hän hans folk! BEMalmström 6: 205 (1864). —
1) (mera tillf.) till 4: (hastigt) avlägsna sig l. flytta sig från (ngn). De flesta .. paren sitta i öm intimitet, men rycka från hvarandra (då man vrider på ljuset). Hallström Erot. 143 (1908; i scenanvisning).
2) till 5, i uttr. rycka ifrån ngn ngt, slita ngt från ngn; äv. bildl., särsk.: beröva ngn ngt; äv. i uttr. rycka ngn l. ngt ifrån ngn l. ngt, se rycka, v.1 5 a ζ, ϑ. Weste (1807). Han röck ifrån henne paketet. Koch Arb. 83 (1912). Varhelst .. (”Hobygubben”) såg någon svag nog att plundras, röck han ifrån honom gård eller gruva. Bergman Kerrm. 42 (1927).
3) till 5 o. 7, refl., i uttr. rycka sig ifrån ngn l. ngt, gm ryck slita sig l. befria sig ifrån ngn l. ngt; äv. bildl.; förr äv. i uttr. rycka ngt ifrån sig, bildl.: beröva sig ngt, uppoffra ngt. (Jag) fick .. (kvinnan) j armen och hon Rychte sigh strax ifrån migh. BtSödKultH 12: 82 (1598). Ifall S. Far finner så godt .. kan jag väl kanske rycka så mycken tid ifrån mig att kunna hjälpa .. (min bror) något. EGGeijer (1802) i MoB 7: 28. Han ryckte sig från dessa tankar. Högberg Frib. 359 (1910). —
RYCKA IHOP l. HOP l. TILLHOPA. (†) till 4: sammankomma l. samla sig (ngnstädes); äv. i uttr. rycka hop till strids, om fiender: (rycka fram för att) drabba samman. G1R 26: 162 (1556). Alle landzköpmän .. ther i Norlandenn, schole rycke till hope på enn platz, nämpligenn till Hoffvidvickzvaldh. Därs. 29: 513 (1560). Till strids de ryckte hop. Arnell Scott Sjöfr. 205 (1829). särsk. bildl.: närma sig vartannat, bli likartad. De äldsta tillstånden visa öfverallt skarpa skilnader, och hvad sedermera i odlingens fortgång rycker allt mer ihop och verkar tillsammans, är i början vida åtskildt. Geijer I. 6: 171 (1839). —
1) till 4: förflytta sig l. bege sig l. draga (förr äv.: resa) in (ngnstädes); utom i a—e numera bl. tillf. (En person, som förut vistats i Danmark) hafver på en god förtröst til E. H(ögh)et rökt in öfver gräntzen med sin kära fru och barn. OxBr. 12: 171 (1615). Då adjunkten kom till prostgården .. och ryckte in där med skorna hängande på en käpp över skuldran. Lagerlöf Troll 2: 54 (1921). särsk. (fullt br.)
a) till 4 a, om (ledare för) väpnad styrka: tåga l. marschera in (ngnstädes). G1R 29: 165 (1559). SvFlH 2: 131 (i handl. fr. 1711).
b) mil. om trupp: efter tjänstgöring bege sig till sin förläggning. Då aflösningen till vakten återkommit, låter anföraren manskapet plantera gevären på vaktens venstra flygel och rycka in. TjReglArm. 1858, 2: 64.
c) mil. om trupp l. enskild krigsman: inställa sig till tjänstgöring (till följd av inkallelse l. mobilisering); äv. i uttr. rycka in till tjänstgöring; jfr rycka ut 2 b. Björkman (1889). I dag rycka de unga värnpliktiga in till tjänstgöring. Nyblom Österut 138 (1908). Hedberg VKind. 90 (1954).
d) mil. o. gymn. om krigsman l. rote l. gymnast som intagit en annan plats än den han har vid sluten formation: återta sin plats (i ledet); jfr rycka ut 2 c. IGymnInf. 1872, s. 12.
e) bildl.: draga l. gå l. komma in (ngnstädes), inträda (ngnstädes); (in)träda (i ngns l. ngts ställe); särsk. dels (motsv. a): (segrande) tränga in (ngnstädes), dels (motsv. c): träda i tjänst l. träda till (ngnstädes) l. hugga in (i ett arbete o. d.). Sedan du (i ett brev) först ordat om dina husliga angelägenheter .., rycker du in på det offentligas område. Palmær Eldbr. 84 (1838). Skogen står färdig att rycka in, när helst kulturjorden öfvergifves. Nordwall SvSkog. 14 (1902). Ett större antal af verkets arbetslösa personal får rycka in om några dagar (efter utvidgning av vissa fabriker). NDAVL 1910, nr 34, s. 1. Till dagens match måste ett par reserver rycka in i stället för ett par .. spelare, som blivit justerade. IdrBl. 1924, nr 80, s. 11. Vad skulle .. (resultatet) inte bli om varenda medlem röck in i arbetet för tidningen med energi och målmedvetenhet! Motorför. 1927, nr 4, s. 2. Samfundet Nordiska museets Vänner .. ryckte in och köpte huvudparten av möblerna och husgerådet för att bevaras på platsen. Fatab. 1951, s. 8. särsk.
α) (tillf.) i uttr. rycka in med ngt, komma (fram) med ngt, ta upp ngt till diskussion. Jag ryckte nu in med frågan om hans flyttning till Sveaborg. Ahrenberg Männ. 5: 263 (1910).
β) (mera tillf.) i uttr. rycka in på ngn, tränga sig på ngn; jfr rycka inpå. Det har gällt att ge rymd och djup åt väggytan i den låga hall, där verket är placerat och där det gärna vill rycka alltför nära in på åskådaren. OoB 1936, s. 10; möjl. icke särsk. förb.
2) till 5: förflytta (ngn l. ngt) in (ngnstädes); i sht (o. utom i bildl. anv. numera bl.) i fråga om förflyttning som sker gm en plötslig l. häftig dragning l. gm en serie av plötsliga l. häftiga dragningar. The danske .. rycke fastt theris ägedeler ihn opå slotten. G1R 29: 167 (1559). (Han) kände starka knekthänder gripa honom i armarna och rycka honom in i trängseln. Heidenstam Svensk. 1: 313 (1908). särsk. bildl. Runeberg 3: 285 (1837). särsk.
a) vid skrivning l. tryckning låta (viss rad) börja längre in än andra, draga in. Risberg Aisch. XVI (1890).
b) föra in (ngt i en skrift l. en bestämmelse o. d.). Frih. Cronhiort påstod at de af Baron Wrede andragne omständigheter måtte ryckas in uti instruction. 2RARP 13: 303 (1742). Wulff 80År 116 (1926).
c) draga l. föra (ngn) in (i viss situation l. viss värksamhet o. d.). Andersson GrDram. 223 (1885, 1910). Lucrezia .. lät sig ryckas in i det lättfärdiga nöjeslivet i Vatikanen. Grimberg VärldH 7: 408 (1936).
RYCKA INPÅ10 04. till 4: förflytta sig tätt intill (ngn), gå (ngn) in på livet; jfr rycka in 1 e β. Ryck wäl in på honom (dvs. en motståndare i fäktning). Porath Pal. 2: L 2 a (1693). Ett par (törnskate-)ungar ha fått syn på .. (hannen) och rycka inpå honom. Rosenius SvFågl. 2: 235 (1924). —
RYCKA INÅT10 40. till 4: förflytta sig inåt; i sht bildl. (särsk. med saksubj.). SvGeogrÅb. 1934, s. 42 (om sandrevlar). —
RYCKA ISÄR 10 04. till 1 o. 5: rycka i (ngt) så att det går isär; äv. bildl. Andersson GrDram. 21 (1890, 1910; bildl.). —
RYCKA LOSS10 4.
1) till 1 o. 5: rycka i (ngn l. ngt) så att han (det) frigöres; äv. i pass. med mer l. mindre intr. bet.: lossna på grund av ryck- (ningar); jfr rycka, v.1 6. Han .. bröt upp låset, så att skrufvar och låsskylt röcks loss. Strindberg TjqvS 1: 112 (1886).
2) till 5 o. 7, refl., i uttr. rycka sig loss, (med ett l. flera ryck) slita sig lös; jfr rycka, v.1 7 a. Berg Föräldr. 32 (1899). —
RYCKA MED10 4. till 5: häftigt slita l. draga (ngn l. ngt) med sig; äv. refl., i uttr. rycka med sig; ofta bildl., särsk. om personlighet l. om litterär l. retorisk l. konstnärlig prestation o. d.: väcka livligt intresse hos (ngn), entusiasmera (ngn); i pass. stundom övergående i intr. anv.: bli intresserad l. entusiasmerad. Lindfors (1824). Beträffande .. det fria återgifvandet, så bör läraren ej inskränka sitt val vare sig till de bättre eller svagare begåfvade, ty meningen är att om möjligt rycka alla med. PedT 1893, s. 406. Af rännstenarna blefvo forsande vårfloder, som .. röcko med sig både en del insnöade kräftskal och de jordiska kvarlefvorna af en gammal braxenpanka. Söderberg Hist. 98 (1898). FinT 1955, s. 129 (i pass. övergående i intr. anv.). jfr medrycka. särsk. (i sht i vitter stil) abs. Vetterlund DagStund. 71 (1896). Att dessa böcker .. dock icke rycka med, icke bemäktiga sig ens nerver. Levertin Diktare 186 (1898). DN(A) 1958, nr 343, s. 5. —
1) till 4: draga l. bege sig ned (till en plats o. d.); numera nästan bl. till 4 a, om (ledare för) väpnad styrka. Ähr H. F. N. .. rygt neder i Östgöthe skäriegårdh. OxBr. 3: 2 (1612).
2) till 5: förflytta (ngn l. ngt) ned (till en plats o. d.) l. nedåt gm en plötslig l. häftig dragning l. gm en serie av plötsliga l. häftiga dragningar, draga l. ta ned (ngt) med ett ryck; äv. bildl., särsk.: göra (ngt) sämre l. simplare. Iagh (skall) kasta mitt näät offuer them, och ryckia them (dvs. vissa syndare) nedher, lijka som foghlar vnder himmelen. Hos. 7: 12 (Bib. 1541; Bib. 1917: drager). (Han) röck i en handvändning ner taflan. Strindberg SvÖ 1: 356 (1883). Larsson PoesLog. 148 (1899; bildl.). särsk. (†) ta ned (tält). KKD 1: 311 (1708). —
RYCKA OMKULL10 04, äv. IKULL04 l. KULL4. till 1 o. 5: rycka i (ngn l. ngt) så att han (l. det) faller omkull. VadstÄTb. 45 (1580). PT 1912, nr 195, s. 2. jfr kullrycka. —
RYCKA PÅ10 4.
1) till 1: (gm att rycka) göra ett l. flera våldsamma försök att slita sig fri; äv. (o. numera bl., mera tillf.): fortsätta att rycka. Verelius 142 (1681). Spegel GW 192 (1685; om fisk som fastnat på krok).
2) till 4.
a) till 4 a, om (ledare för) väpnad styrka; särsk. dels: rycka fram o. gå till anfall mot (fiende o. d.), dels abs.: rycka an. CAEhrensvärd (1789) hos Warburg Ehrensvärd 258 (abs.). KrigVAT 1890, s. 414.
b) [möjl. utgående från ryka, v.2] (i vissa trakter, vard.) = flyga på 1; jfr ryka på 1. Lagerkvist Bar. 79 (1950). —
RYCKA SÖNDER10 40. till 1: rycka i (ngt) så att det går sönder; äv. bildl. Ekblad 424 (1764). Detta (dvs. en följd av missräkningar) röck sönder hans nervlif. Strindberg TjqvS 1: 116 (1886). Lagerlöf Körk. 88 (1912). jfr sönderrycka. —
1) till 1: plötsligt utföra en dragning, göra ett plötsligt ryck. Triewald Förel. 1: 301 (1728, 1735).
2) till 3: göra en plötslig o. oförmodad rörelse (särsk. på grund av överraskning l. förskräckelse l. smärta o. d.); spritta till; äv. opers. l. med saksubj.; förr äv. i uttr. rycka till på sig, spritta till. Vagnen ryckte till. KKD 3: 95 (c. 1740). Om konungens häst .. blefve skrämd eller ryckte till, kunde ett ofall lätt inträffa .. för konungen. Hellberg Samtida 7: 152 (1872). (Sv.) Han ryckte till på sig (t.) er fuhr zusammen. Klint (1906). Han ryckte till, när han kände igen doktorn. Hallström Händ. 290 (1927). Carlsson Hel 6 (1953; opers.). särsk. till 3 c, om kroppsdel; äv. opers., i fråga om ryckning i ngns kropp. Det ryckte till uti vår fromme man. CVAStrandberg 3: 100 (1868). Hallström VilsnF 143 (1894).
3) till 5, refl., i uttr. rycka till sig ngn l. ngt l. rycka ngn l. ngt till sig, plötsligt draga l. slita till sig ngn l. ngt; äv. bildl., särsk.: med våld tillägna sig ngt, bemäktiga sig ngt. Ryssland .. rycker till sig absolutum dominium öfver den ena polska provinsen efter den andra. Höpken 2: 144 (1749). Jag sprang fram och röck till mig ett barn som gick inunder väggen (som hotade att rasa). Strindberg Kamm. 3: 17 (1907).
4) (†) till 13: (vid körning) göra ett ryck (med tömmarna) för att straffa l. väcka (häst). (Den körande) ryckte till hästarne med tömmarne, gaf dem en pisksläng, och for af ut genom porten. Almqvist Går an 95 (1839). Därs. 149. —
1) till 4: bege l. draga sig (förr äv.: resa) tillbaka l. bakåt; utom i a o. b numera bl. mera tillf. Resolveredes att han (dvs. en budbärare) schulle ryckja tilbaker (till Polen). RP 1: 20 (1626). Prästen ryckte ett steg tillbaka (för fångens bön). Lagerlöf Saga 127 (1908). Johnson DrömRosEld 285 (1949). särsk. (fullt br.)
b) bildl.; särsk. med saksubj. (Havet) rycker åter tilbakar. Muræus Arndt 4: 92 (1648). Det borgerliga årets nyårsdag ryckte .. med hvart fjerde år en dag till baka från det fasta årets. Rydberg Urpatr. 30 (1873).
2) till 5: draga l. ta (ngn l. ngt) tillbaka med ett ryck; äv. abs. Balck Es. 197 (1603; abs.). Kunde det någonsin förtryta någon, om en vän, som såg den andra oförsigtigt nalkas en afgrund, ryckte honom med ifver tilbaka? Tessin Bref 1: 60 (1751). särsk. bildl.; särsk. (i fackspr.) datera l. föra (ett litteraturalster o. d.) tillbaka i tiden. Ord haa ingen rumpa .. (dvs.) Dhe löpa offta oförwarandes vhr Munnen, och kunna intet ryckias tilbakar. Grubb 650 (1665). Vissa (av de rigvediska hymnerna) .. måste ryckas tillbaka utöfver 1500 .. f. Kr. NordT 1892, s. 318.
3) till 5 o. 7, refl., i uttr. rycka sig tillbaka, med ett ryck draga sig tillbaka (till en plats o. d.); äv. bildl. Mellin Nov. 3: 414 (1848, 1867). Han hade levt en lång stund i (minnena) .. innan han förmådde rycka sig själv tillbaks till medvetandet. Lo-Johansson Gen. 490 (1947). —
RYCKA TILLSAMMAN(S)10 040, äv. 032, l. SAMMAN32 l. 40. [fsv. rykkia saman, rycka varandra nära, sammandrabba, i y. fsv. äv.: sammandraga (ngt), rykkia til saman, tillsammans skynda sig fram] jfr sammanrycka.
1) (†) till 1 o. 5: gm att rycka bringa (ngt) att störta samman? (Lat.) Convellere .. (Sv.) Rycka samman. Ekblad 424 (1764).
2) [jfr t. zusammenzucken] (numera föga br.) till 3: rycka till, spritta till. Cederschiöld Riehl 2: 36 (1878). Han röck tillsammans (vid hustruns fråga). Strindberg GötR 177 (1904).
4) [jfr t. sich zusammenraffen] (föga br.) till 5 o. 7, refl., i det bildl. uttr. rycka sig tillsammans, samla sig (till en kraftansträngning), ta sig samman. Strindberg NSvO 1: 23 (1906). —
1) till 4: bege sig undan, fly; numera nästan bl. till 4 a, om (ledare för) väpnad styrka. Schroderus Os. III. 2: 107 (1635). Gyllenhjelm måste rycka undan med en stor del af sitt folk. Fryxell Ber. 4: 313 (1830).
2) till 5.
a) häftigt draga l. slita bort l. undan (ngn l. ngt); äv. bildl., särsk.: rädda (ngn) ur fara o. d. Brunkman SvGr. 104 (1767). Mellin Nov. 1: 201 (1832, 1865; bildl.). Heidenstam Folkung. 1: 18 (1905).
b) i uttr. rycka undan ngn l. ngt ngt l. rycka ngt undan ngn l. ngt l. rycka undan ngt för ngn l. ngt, = rycka, v.1 5 a β. Nordforss (1805). Om ifrågavarande tilldragelse (dvs. Ragundasjöns avtappning 1796) skall ryckas undan en oförtjent glömska, måste den (osv.). Englund Ged. Föret. 1 (1853). Rycka undan gn stolen, rycka undan stolen för gn. Klint (1906).
3) (numera bl. tillf.) till 5 o. 7, refl., i uttr. rycka sig undan ngt, draga sig bort från ngt; äv. i utvidgad l. bildl. anv.: bege sig bort från (o. därigm frigöra sig från) ngt. (Han sade att) jag borde rycka mig undan de sorgliga minnena och .. resa utomlands. Svanberg RedLefn. 436 (1882). —
1) till 4.
a) (†) bryta upp (från en plats o. d.); särsk. till 4 a, om (ledare för) väpnad styrka, dels: bryta upp (från förläggning) l. gå i fält, dels (stundom närmande sig b): bryta upp (från förläggning) o. bege sig (till en plats l. till viss tjänstgöring o. d.). G1R 21: 250 (1550). Så snart .. (ryssarna) förnumme, att Kong:e M:tz krigzfolk kom dragendes, rychte the medh en hast um natte tijdh up in udi theris landh igen. Därs. 26: 517 (1556). (Häradshövdingarna) hafva nu medh alla manspersoner uti sit Häradh måst ryckia up, när något krijgh hafver tilstundat. Gustaf II Adolf 2 (c. 1620). Ryckie opp till K. M:z tiänst. AOxenstierna 5: 292 (1630). Sedan man öfver natten väl blifvit undfägnad af Probsten Herr M. Kumblæus i Rättvik, besåg man de omkring liggande curiositeter, att man ej rykte op förr än kl. 10. Linné Dal. 16 (1734). Carlstedt Her. 3: 335 (1833).
b) bege sig upp (till en plats o. d.) l. uppåt; i sht till 4 a, om (ledare för) väpnad styrka. HH 13: 149 (1564). Fientliga trupper ryckte upp på höjden. LbFolksk. 41 (1890). Rosenius SvFågl. 2: 142 (1922). särsk. bildl. (Man) måste .. antaga, att det var framförallt under denna tid, den atlantiska perioden eller Litorinatiden .., som murgrönan ryckte upp genom landet. SvNat. 1934, s. 126.
c) inta en längre fram belägen plats (i viss formation) o. d.
α) mil. inta en längre fram belägen plats (i ledet); förr äv. i uttr. rycka upp på l. i linjen, rycka upp i ledet. Rycka opp på linien. Nordforss (1805). Rycka upp .. i linien. Björkman (1889). (Sv.) Rycka upp i ledet .. (eng.) fall (get) into line. Harlock (1944).
β) i allmännare l. bildl. anv.; äv. med saksubj.; särsk. dels: upphöjas l. befordras l. avancera (till ngt), dels (motsv. α) i sådana uttr. som rycka upp i främsta linjen (l. ledet), bege sig till en plats längst framme l. inta en framskjuten ställning, rycka upp i ledet av några, inta en plats bland några. Bestämmelserna i tarif général ryckte upp till giltighet för hela den fransk-europeiska samfärdseln. Forssell Stud. 2: 411 (1879, 1888). Det bör eder såsom prester och lärare i Kristi församling att rycka upp i de främsta leden, då det kräfves att lida, att arbeta, att kämpa i Herrens namn. Flensburg KyrklT 397 (1884). I ett afgörande ögonblick kan det (i fotboll) vara nödvändigt att någon ”half bak” eller ”bakre” rycker upp i främsta linien. Balck Idr. 1: 137 (1886). Det är ej .. fritt för att ej camellian .. åter börjar rycka upp i ledet af eftersökta blommor. Abelin TrInomh. 83 (1904). Carl Silfverstolpe ryckte upp till hovmarskalk hos änkehertiginnan Thérèse av Dalarna. HT 1945, s. 45.
2) till 5: med ett ryck draga l. slita l. lyfta upp (ngn l. ngt); med ett ryck öppna (dörr o. d.). Medt thett samme rychte the dörenn vpp, och komo in. HH 13: 222 (1566). Hastigt ryckte han upp fången från marken. Mellin Nov. 1: 46 (1838, 1865). Strida regnskurar slogo ner de bräckliga liljeväxterna, stormen röck upp dem eller slet dem sönder. Strindberg HMin. 2: 102 (1905). jfr (†): Hans läryungar rychte vp ax. Luk. 6: 1 (NT 1526; Bib. 1917: ryckte av axen). särsk.
b) med avs. på bopålar l. tältpålar o. d., förr äv. med avs. på fältbefästningar o. d.; äv. i bildl. l. utvidgad anv., i uttr. som ange förflyttning l. uppbrott från bostad l. lägerplats o. d. På denn 10 dag Martij rychte ryserne up deres schanntzer. HH 20: 214 (c. 1585). Hr Scheckta .. ville sig utbedja .. at få rycka up de pålar han här nederslagit och med den lilla egendomen han besitter flyttia uhr riket. 2RARP 15: 174 (1746). särsk. (†) i utvidgad anv.
γ) i uttr. rycka upp (sitt) läger l. lägret, bryta (sitt) läger, bryta upp; jfr läger 7 a o. rycka, v.1 5 b ζ. Svart Gensw. F 8 a (1558: sitt lägre). Then samma Dagen Lägret skulle ryckias vpp. Widekindi KrijgH 196 (1671). KKD 7: 200 (1686: läger).
c) hippol. draga upp huvudet på (en häst) gm ett ryck i tyglarna (o. därigm hindra den från att falla); jfr rycka, v.1 13. Weste (1807). Min hvita häst gick icke säkert, utan snafvade .. och mer än en gång under vägen hade jag måst rycka upp den. Bremer GVerld. 4: 160 (1861).
d) (numera bl. tillf.) sport. till 5 b γ, = rycka, v.1 5 b γ. Ryck opp den här hanteln, så är du styf. TIdr. 1897, s. 136.
e) bildl. (jfr b); särsk. dels: ge (ngn) förnyad livslust l. energi, liva upp (ngn), ägga (ngn till ngt); dels: höja (ngn l. ngt ur ett tillstånd av svaghet, till ngt), sätta (person l. institution o. d.) på fötter, förbättra (ngt); jfr 3. Carlén Rosen 617 (1842). Ingenting omkring oss tilldrog sig, som kunde rycka oss upp till intresse. Ljunggren Resa 57 (1871). (Musikens) toner rycka upp den trötte och dåsige. Quennerstedt IndSold. 23 (1887). Det lågt stående landtbruket på .. skånska slätten var han med om att rycka upp. LfF 1913, s. 14. särsk. (i fackspr.) förskjuta (gräns) uppåt; förlägga tillkomsten av (ett litteraturalster) ända (till viss tidpunkt). Så ofantliga ismassor att drifisgränsen, som i allmänhet går mellan 45—52° s. br., i Sydatlantiska hafvet ryckes upp ända till 37° s. br. NordT 1896, s. 17. Vising FrSprEngl. 1: 27 (1900).
3) till 5 o. 7, refl., i uttr. rycka upp sig, stundom äv. rycka sig upp, höja sig l. arbeta sig upp (ur l. från ngt, mot l. till ngt); särsk. dels: vinna förnyad livslust o. energi, ta sig samman, samla sig (till ngt), med en kraftansträngning förmå sig (till ngt), dels: göra ett bättre arbete än tidigare, genomföra förbättringar, bättra sig; jfr 2 e. Nordenflycht QT 1745, s. 139. Mins du den växt, som blommar på en bölja, / Och sig från botten ryckt mot dagen opp? AAGrafström 2: 35 (1864). Drifven af behofvet, rycker nordbon upp sig till arbete. Ljunggren Bellm. 11 (1867). Indragna i täflingen med de enskilda seminarierna skola .. (de statliga seminarierna) nödgas rycka upp sig för att icke lemnas tomma. Verd. 1883, s. 169. Han får ofta besök (i fängelset) af slägtingar och vänner och rycker då upp sig en smula. VL 1893, nr 75, s. 3. SvFl. 1941, s. 58. —
RYCKA UR10 4, förr äv. UTUR.
1) till 5: med ett ryck draga ur (ngt); äv. i uttr. rycka ngn l. ngt ur ngt, se rycka, v.1 5 a ζ, ϑ. Blanche Våln. 295 (1847). jfr (†): (Herren) låter tigh intet komma i någet Fördärff, ehuru när tu ther in til kommer och ehuru stoor Fahran är, hans Englar ryckia tigh vthur. Rosenhane FörklDav. 13 (1666, 1680).
2) till 5 o. 7, refl., i uttr. rycka sig ur ngt, med ett ryck draga sig ur ngt; äv. bildl. Med ett raskt beslut röck han sig ur bedröfvelsen. Strindberg Fagerv. 154 (1902). —
1) sjöt. till 1: gm ryck i lina åstadkomma att (flagga l. lätt segel o. d. som hissats i hoprullat o. beslaget skick) frigöres o. utvecklas för vinden; äv. abs. Konow (1887). På seglande fartyg kan metoden att rycka ut förekomma vid sättande av vissa lätta segel m. m. SohlmanSjölex. (1955).
2) till 4: bege sig ut (till l. ur l. från en plats); utom i a—e numera bl. tillf. I gåår lijthett för ähn K. M:t min nådigste konungh, rychte uth i skiären, till att affärda Mynichoffens regemente. AOxenstierna 2: 138 (1613). särsk. (fullt br.)
a) till 4 a, om (ledare för) väpnad styrka: bege sig ut (till strid l. övning o. d.) l. gå i fält (mot ngn). Brask Pufendorf Hist. 300 (1680). Då lät Sprengtporten dragonerna rycka ut till exercis. Malmström Hist. 6: 403 (1877).
b) mil. om trupp l. enskild krigsman: lämna militärtjänsten (efter fullgjord tjänstgöringsperiod); jfr rycka in 1 c. På vakt 1940, nr 32, s. 1.
c) mil. o. gymn. om krigsman l. rote l. gymnast: (vid exercis l. övning) ställa sig på viss för uppställning i spridd formation bestämd plats; jfr rycka in 1 d. LednHandterHugg. 1841, s. 28. De jämna rotarne rycka ut. KrigVAH 1892, s. 138.
d) om polisstyrka, räddningsmanskap, brandkår, ambulans o. d.: (efter alarm) bege sig ut för att fullgöra sin uppgift. Ambulansen måste rycka ut. Bolin VFöda 39 (1933).
e) bildl. (Den med mangrove beväxta) Kusten rycker så småningom allt längre ut i hafvet. Samtiden 1873, s. 175. särsk. (numera bl. tillf.) i uttr. rycka ut med ngt, komma (fram) med ngt, framföra ngt; jfr rycka fram 1 b α β'. Har jag något, / som jag partout förtiga vill, / så får man mig ej .. till / att rycka ut med detta något. Runeberg ESkr. 2: 197 (1833). Tvungen att rycka ut med en formlig trosbekännelse, aflägger .. (Faust) en sådan. Lysander Faust 124 (1875).
3) till 5: med ett ryck draga ut (ngn l. ngt ur ngt l. till en plats o. d.). Balck Es. 82 (1603). (Mannen) welle röckia poicken vth på gatan och basa på honom. BtÅboH I. 9: 3 (1637). särsk.
a) (†) i uttr. rycka ut sitt hår l. sina hår, slita sitt hår (ss. tecken på förtvivlan l. vrede); äv. i uttr. rycka ut håren av varandra, slita i varandras hår så att frisyren kommer i oordning (jfr riva ut 5 slutet). På all rwm ther hon tilförenna gladh warit hadhe, ther ryckte hon sitt håår vth. St. af Est. 4: 2 (Bib. 1541; Luther: raufft .. jr har aus). (Den vrede) ruskar Hufwudet, han rycker vth sin Håår, / Han wrijder Händerne, och för sitt Bröst sigh slår. Palmchron SundhSp. 185 (1642). (Sv.) Rycka ut håren af hvarandra. (Fr.) Se décheveler. Nordforss (1805).
b) (†) med avs. på blanka vapen: draga; jfr rycka, v.1 5 b ε. G1R 10: 133 (1535). Rycka ut värjan. Serenius (1741).
c) bildl.; särsk. i pass. (äv. med mer l. mindre intr. bet.). Ljunggren Est. 1: 105 (1856). Han rycktes .. ut ur sin förstelning. Hallström Händ. 298 (1927).
4) (mera tillf.) till 5 o. 7, refl., i uttr. rycka sig ut, med ett ryck frigöra sig (ur ngt); äv. bildl. En hvar hade fallit i sina egna tankar. Den förste, som ryckte sig ut ur dem, var madam Nüssler. Backman Reuter Lifv. 2: 364 (1870). —
RYCKA UTÅT10 40. till 4: förflytta sig utåt; i sht bildl. (särsk. med saksubj.). Ymer 1915, s. 193. SvGeogrÅb. 1934, s. 42. —
RYCKA ÅSTAD10 04. (numera bl. tillf.) till 4 a, om (ledare för) väpnad styrka: bege sig av, bryta upp. Svart G1 29 (1561). Söderwall 2: 271 (1893). —
RYCKA ÅT SIG10 4 0. till 5: rycka till sig (ngt); äv. bildl. Brask Pufendorf Hist. 101 (1680; bildl.). Urban röck åt sig knytet. Strindberg NSvÖ 2: 56 (1906). —
RYCKA ÖVER10 40, äv. (numera bl. i bet. 2) UTÖVER040. till 4.
1) bege sig över (till en plats o. d.); särsk. (o. numera bl.) till 4 a, om (ledare för) väpnad styrka. G1R 28: 470 (1558: utöffver). Jag rycker strax öfver til Stockholm (från Uppsala). Swedberg Lefv. 233 (1729).
2) (mera tillf.) bildl.: gå längre än (ngn), överträffa (ngn). Det hade en gång varit Benzelii ärelystnad att rycka ett steg utöfver dessa sina föregångare. Forssell i 2SAH 58: 202 (1882).
Ssgr (i allm. till 1. — Anm. Vissa av nedan anförda ssgr kunna äv. hänföras till ryck, sbst.1): A: RYCK-ARM.
1) vävn. till 5 a γ, i maskinvävstol med stående slagarmar: var o. en av de rörliga armar som (vanl. medelst ett ledat mellanparti) äro förbundna med var sin ryckkappa o. sätta var sin slagarm i rörelse; i fråga om vissa i sht förr använda maskinvävstolar äv. om var o. en av de båda vågrätt placerade slagarmar (en på vardera sidan av vävstolen), gm vilkas alternerande rörelser skytteln slungas från den ena sidan av väven till den andra. VaruhbTulltaxa 1: 238 (1931).
2) sport. till 5 b γ (jfr anm. sp. 3225), om den arm som användes vid ryck med en arm. NFSportlex. 6: 1067 (1946). —
-FISKE. fisk.
1) (numera föga br.) till 1: fiske med spö, varvid man gm att rycka i spöet försätter agnet i ständig rörelse (upp o. ned). Balck Idr. 2: 316 (1887). Hammarström Sportfiske 219 (1925).
2) till 1 o. 5 b β: fiske med oagnad(e) kraftig(a) krok(ar) som man drager l. rycker gm vattnet i syfte att spetsa fisk; särsk. om fiske med spö o. rev försedd med ett (l. flera) sänke(n) o. en (l. flera) oagnad(e) krok(ar), som man för tätt under fisken o. hastigt rycker upp, så att fisken spetsas. SvFiskelex. (1955). —
-GILLER. (förr) jäg. giller som var uppstöttat så att det föll ned, då man ryckte i en vid stödet fäst lina. Levander DalBondek. 1: 13 (1943). —
-GUBBE, r. l. m. (numera föga br.) sprattelgubbe (som rör sig då man rycker i ett snöre). AB 1889, nr 299, s. 2. Östergren (1936). —
(5 a γ) -KAPPA, r. l. f. vävn. i maskinvävstol med stående slagarmar: kappa (se kappa, sbst.1 2) av flerdubbelt läder l. flerdubbel tjock väv, som omger slagarm o. tjänar till att överföra dragkraft till denna. TextilKonf. 1949, nr 8, s. 36. —
(1, 5 b β) -KROK. [jfr nor. rykkekrok] fisk. ryckare (se d. o. 2 b). Fatab. 1919, s. 134. SvFiskelex. (1955). —
-LINA, r. l. f. (förr) jäg. lina som man ryckte i för att draga undan stödet för ett giller; jfr -snöre 1. Trolle-Bonde Hesselby 130 (i handl. fr. 1770). Levander DalBondek. 1: 15 (1943). —
(1, 5 b β) -LJUSTER. (förr) etnogr. i vissa trakter använd huggkrok med skaft, som fördes in under fisken, varefter man ryckte till så att fisken spetsades; jfr käx, sbst.1 1. Ryckljustret är känt i Älvdalens sn .. samt i Tiveden. Folkliv 1942, s. 63. Levander DalBondek. 1: 62 (1943). jfr LandsmFrågel. 37: 3 (1935). —
-LÅS. artill. på artilleripjäs: lås som är så anordnat att slagfjädern spännes o. avfyring sker gm att man rycker i en därför avsedd del av mekanismen. Edström Vapenl. 223 (1910). —
-NÄT. (förr) jäg. vid fångst av kråkfåglar använt nät uppspänt på två bågar som gillrades med en trähake vilken fördes undan, då man ryckte i ett därvid fäst snöre (varvid nätet breddes ut över bytet gm kraften hos ett vid ena bågen fäst snott rep). Svederus Jagt 182 (1831). TJäg. 1833, s. 394. —
(5 a γ) -PINNE. vävn. handtag i form av en pinne varmed ryckvärk manövreras. Ekenmark Lb. 26 (1847). 2NF 33: 39 (1921). —
(5 a γ) -REM. vävn. i handvävstol med ryckvärk: rem som förbinder studsarna med handtaget; i ett i sht förr använt slag av maskinvävstolar med vågräta slagarmar: rem som förbinder ryckarm med studsare; jfr -snöre 2. KatalIndUtstSthm 1897, s. 142. SvTulltaxa 1939, s. 62. —
-SNÖRE.
1) (förr) jäg. till 1, snöre som man ryckte i för att draga undan stödet för ett giller; jfr -lina. Svederus Jagt 182 (1831).
2) vävn. till 5 a γ, i handvävstol med ryckvärk: snöre som förbinder studsarna med handtaget; jfr -rem. Ekenmark Lb. 12 (1847). —
(1, 5 b β) -SPÖ. (i vissa trakter, i sht om ä. förh.) spö använt som skaft för snara l. krok varmed man rycker upp fisk. Levander DalBondek. 1: 60 (1943). —
(jfr anm. sp. 3225) -TAG. (†) snabb dragning i tygeln som följer efter ett med stöd utfört långtag. KrigVAH 1833, s. 257. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 69 (1836). —
-TÅNG. (förr) maskin för tråddragning, vars huvudbeståndsdel var en tång som drog tråden ett kort stycke från dragskivan o. därefter återvände för att draga fram en ny längd. För trådens dragning böra de troligen endast i Sverige bruklige, barbariska ryckstänger eller saxar helt och hållet afläggas och bannlysas. JernkA 1849, s. 361 (sannol. felaktigt för rycktänger). Eneberg Karmarsch 2: 280 (1861).
(5; jfr anm. sp. 3225) -UPPHÄVNING~020. gymn. övning på räck (l. i romerska ringar) varvid man från sträckhängande med ett ryck häver sig upp så att man kan stödja sig på händerna. NFSportlex. 3: 342 (1940). —
-VICK. i sht gymn. lek med två deltagare som sitta med böjda knän (i tånigsittande ställning) hållande i var sin ända av ett rep l. i varandras händer o. gm ryckningar o. knyckar o. d. söka få omkull varandra l. få varandra att beröra golvet med hand l. knä l. att sträcka knäna. Lundell (1893). Thulin Lekar 110 (1920). —
(5 a γ) -VÄRK, n. vävn. på handvävstol: med slagbommen förbunden anordning bestående av två med en ryckrem (l. ett rycksnöre) förbundna studsare vilka slunga skytteln fram o. tillbaka. DA 1824, nr 273, s. 4. Form 1934, s. 205.
Ssgr (vävn.): ryckvärks-handtag. handtag bestående av en svarvad träpinne l. en läderstropp l. dyl., varmed ryckvärk manövreras. LfF 1835, s. 81.
-skyttel. rak (ofta på rullar glidande) skyttel använd i vävstol med ryckvärk, snällskyttel. UB 6: 425 (1874). 2NF 33: 39 (1921).
-KRAN. pålkran vars hejare (vid upphissning är fastgjord vid ett i repet fäst huvud gm en låsinrättning o.) frigöres, då den nått lämplig fallhöjd, gm att man rycker i en lina. At påhla i blöt Leergrund och Klappergrund med Vind-Krahn, Juhl-Krahn eller Rycke-Krahn. Carlberg SthmArchitCont. E 4 a (1740).
(3 d) -FULL. (numera bl. tillf.) full av ryckningar. CJLAlmqvist (1843) hos Dixelius-Brettner Hebbe 107. —
Avledn.: RYCKARE, om person m., om sak r. l. m.
1) bärgv. till 1: dola som uppkommit gm att sprängladdningen icke detonerat på grund av att stubin l. ledningstråd slitits av l. dyl. HbBergsprängnTekn. 4: 01—8 (1952).
2) till 1 o. 5 b β.
b) fisk. redskap vid ryckfiske (i bet. 2) bestående av ett sänke med en l. flera (ofta ingjutna) krokar; jfr ryck-krok. SvFiskelex. (1955).
3) [möjl. eg. elliptiskt för tillbaka-ryckare] spelt. till 4: stöt i biljardspel, varvid spelbollen träffas så med kön att den får en rotation som är motsatt stötriktningen, vilket medför att den först rullar framåt men därpå (sedan den vidrört en annan boll) tillbaka, återlöpare, tillbakaryckare. Gustaf-Jansson ÖvOnd. 46 (1957).
a) (förr) arbetare som hade till uppgift att med ett redskap rycka ut vid bränning i sodaugn bildade sodaklumpar ur ugnen. PT 1902, nr 131 A, s. 3. jfr soda-ryckare.
b) (i sht förr) på en stång fäst äggjärn (avbruten lie o. d.) varmed man rycker kvistar av träd (vid lövsamling l. för att skaffa granris till milor o. d.). Skogvakt. 1893, s. 68.
c) vävn. till 5 a γ, i ryckvärk: vardera av de på ömse sidor om skälet (vanl. på var sin spindel) anbragta anordningar (bestående av stycken av trä l. läder) som ta emot skytteln o. slunga den tillbaka genom skälet, studsare, picker. BonnierKL 12: 1267 (1928).
Ssg: ryckar-not. [jfr nor. rykkenot, ett slags laxnot med nätbotten; anledningen till benämningen är möjl. att detta slag av not togs upp jämförelsevis hastigt] (†) till ryckare 4 d: ett slags liten fisknot (med kil) använd vid laxfiske (i lugnt vatten nedanför forsar o. d.) i älvar. Lill-not, ryckar-not, eller kålk, som den i Vesterbotten kallas, är en liten not, om 8 til 20 famnar. VetAH 1751, s. 279. —
RYCKERSKA, f. [jfr y. fsv. uprykkirska, utroterska] (†) till 3: kvinna som lider av krampryckningar; jfr rycka, v.1 3 c. NerAllah. 1843, nr 24, s. 3. —
RYCKIG, se d. o.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content