RUCKLA ruk3la2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr sv. dial. ruckla, vackla, vicka, vara lös, vara sjuk, bringa att vackla, rubba, nor. dial. rukla, gå sakta o. ostadigt, shetl. rukl, gunga, vackla; till (stammen i) RUCKA, v.1 — Jfr RUCKEL, sbst.1]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) rucka, rubba o. d.; äv. i pass. med intr. bet. (jfr RUCKA, v.1 2); särsk. i förb. ruckla loss10 4. Han slog i spikar som rucklats loss. Sandgren Hav. 143 (1930).
