RUFFLA ruf3la2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr sv. dial. (Finl.) rufäl, rofäl (med kort stamstavelse), slarva, utföra slarvigt l. skrovligt arbete, sv. dial. ruffla, äta glupskt, nor. dial. rufla, arbeta vårdslöst men raskt; sannol. av lt. ruffeln, riva, gnida, i en (i lt. icke anträffad) bet. motsv. fris. ruffel(e)n, arbeta raskt l. slarvigt (äv.: hyvla), holl. roffelen, arbeta raskt l. slarvigt (äv.: hyvla med skrubbhyvel); till lt. ruffen, rycka (till sig), arbeta raskt l. slarvigt, fris. ruffen, rycka, riva, holl. roffen, rycka (se ROFFA, v.1), l. till mlt. ruffele, roffele, värktyg av trä med järnbeslagen kant (lt. rüffel, ruffel, roffel, spade), fris. ruffel, skrubbhyvel, holl. roffel, skrubbhyvel (möjl. till den rot som föreligger i RUVA, sårskorpa). — Jfr RUFF, sbst.1, 3, RUFFIG, adj.2]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) arbeta raskt l. hårt. Nä, nu ska jag säga, att ni rufflar och gnor, så ni rakt arbetar ut er, sa han. Browallius ParDagg. 63 (1957). Därs. 191.
