RUL rɯ4l, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. rul (Ihre DialLex. (1766)), knöl, valk (efter slag), rulle, bylte; sannol. uppkommet ur pl. rular, av ett icke anträffat fsv. ruþlar, pl. av det ord som föreligger bl. a. i nor. dial. rydel, vårta l. utväxt på huden (se RYL); med avs. på den i så fall förutsatta ljudutvecklingen jfr BALE samt sal, sidoform till SADEL. — Jfr RULA, RULIG]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
2) vals- l. cylinderformigt föremål, rulle; (rullformigt) bylte. Nordforss (1805).
SAOB
