RUNDERA runde4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade; vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr d. rundere, holl. rondeeren, t. rundieren; till RUND, adj., med anslutning till andra verb på -era, möjl. urspr. efter fr. arrondir (se ARRONDERA)]
tekn. ge (ngt) rund form, runda. Gesällerne .., hvilka .. kunna fullborda de (orgel-)pipor, som förut blifvit runderade. VDAkt. 1778, nr 214.
Ssg: RUNDERINGS-MASKIN. tekn. rundningsmaskin. TeknOrdb. 837 (1940).
SAOB
