SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1960  
RUSKA rus3ka2, v.5 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. ruska; jfr d. ruske, nor. dial. ruska, smårägna; till RUSK, sbst.5]
1) opers.: vara (ihållande) rägnigt, slaskigt o. dimmigt väder (l. snöväder), i sht i förening med blåst o. kyla, vara ruskväder l. ruskigt väder; ofta i förb. med annat verb med likartad betydelse; äv. (i vissa trakter): dugga, smårägna. Nu rägnade och ruskade hela dagen. Reenstierna Årstadagb. 1: 332 (1805). Om hösten, då ruskar och duskar, / Regnar och sqvalar från himmelen jemt. CFDahlgren 2: 245 (1837). Kring mig det ruskar och susar och hviner. Gumælius Engelbr. 112 (1858). Det yrar och det ruskar / Omkring palats och tjäll, / Och Bore-gubben kuskar / Kring våra gamla fjäll. Sehlstedt 3: 89 (1867). Östergren (1936: regnade och ruskade).
2) (†) i utvidgad anv.; dels i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., i uttr. ruskande väder, ruskväder, dels (möjl. med anslutning till RUSKA, v.3 II) refl., om dag betecknad med dess personnamn i kalendern, övergående i bet.: utmärkas av ruskväder. Lät icke itt ruskande wäder tigh så snart förskreckia eller reddan göra. Balck Ridd. H 7 b (1599). Ju mera Disa sig ruska må, ju bättre åhr man wänta får. Broman Glys. 1: 355 (1713). I mildt och i ruskande väder. Dalin Vitt. 3: 245 (1736).
Särsk. förb. (till 1; numera bl. tillf.): RUSKA PÅ10 4. (fortsätta att) vara (ihållande) ruskväder. Sundén (1888). Auerbach (1913).
RUSKA UT10 4. upphöra att vara ruskväder. Berndtson (1880). Östergren (1936).
RUSKA ÖVER10 40. = ruska ut. Hedenstierna Marie 48 (1896; bildl., i fråga om konkurs). Östergren (1936).
Spoiler title
Spoiler content