RUSKA rus3ka2, v.4 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. ruska; jfr d. ruske; sannol. etymologiskt identiskt med RUSKA, v.3; i vissa fall möjl. dock återgivande sv. dial. röska, som i vissa trakter äv. kan vara etymologiskt identiskt med RYSKA, v.]
1) rycka (loss o. d.).
a) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) med avs. på växt: rycka loss l. av l. upp (med handen l. händerna); äv. abs.; särsk. (i sht förr) i fråga om skörd av lin, hampa o. d.; jfr RYSKA, v., o. KNIA. Man ruskar lin. VetAH 1755, s. 312. Hampa ryckes (”ruskas”) liksom linet eller skäres med skära. LmUppslB 439 (1923). Bland det viktigaste som kunde anförtros åt snälla barn var att ”ruska till grisen”. Man ruskade i en korg gräs .., maskros och liknande. Bengtsson Lustg. 53 (1953).
b) i fråga om avryckande av hår; i förb. RUSKA AV o. ssgn UT-RUSKA.
2) (†) med avs. på (levande) gås: rycka ut (de större) vingpännorna på; jfr RYSKA, v. (Gässen) ruskas i Midsommars-tijden, men de som ungar hafwa måste intet ruskas. Rålamb 13: 70 (1690). Broocman Hush. 1: 89 (1736).
Särsk. förb.: RUSKA AV. (†) till 1 b: rycka av (ngn håret). (Matroserna frågade efter) djeknarna, dem de slogo, ruskade håret af och ganska illa medforo. Nyrén Charakt. 87 (c. 1765); möjl. icke särsk. förb. —
RUSKA UPP10 4. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 1 a; med avs. på växt: rycka av l. upp (med handen l. händerna). Ruska upp korn-strån. EGLidbeck (1759) i SvMerc. V. 3: 55. Detta sädesslag (dvs. trindsäd) skördades ej med lia utan ruskades upp med händerna liksom lin. Lovén Folkl. 5 (1847).
