SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1960  
RUTTIG, adj.
Etymologi
[sv. dial. ruttig; nybildning till RUTTEN. — Jfr RÅTIG]
(†) rutten (se d. o. 1). Hoorn Jordg. 2: 62 (1723). Et ruttigt Ägg. Posten 1768, s. 163. — särsk.
a) = RUTTEN 1 b. Stenborg Jäg. 48 (1780). Ett Ruttigt hus. CAEhrensvärd Brev 2: 267 (1799).
Spoiler title
Spoiler content