RYCKIG ryk3ig2, adj. -are. adv. -T.
1) motsv. RYCK, sbst.1 (2 o.) 3 o. RYCKA, v.1 (2 o.) 3; om person l. djur l. sak: som rör sig i ryck; som kännetecknas av ryckiga rörelser, som det rycker i; om rörelse: som sker i ryck, knyckig, vinglig, ojämn. För dem, som förälskat sig i ärlornas .. sätt att vara .. skall .. (talgoxen) förefalla omotiveradt ryckig och jägtande. PT 1901, nr 41, s. 3. En hand med ryckiga rörelser .. sträcktes ut. Hallström Händ. 202 (1927). Pojkars vanliga slängiga och ryckiga gång. Krusenstjerna Pahlen 1: 175 (1930). Det första knippet (solstrålar) .. färgade hans fräkniga, ryckiga ansikte rött. Höijer Martin 167 (1950). särsk. om vind: som kommer i ryck, byig. De första korta, ryckiga stormbyarna. Wester Reymont Bönd. 2: 6 (1924). Ryckig nordväst. Lundström Sjöfr. 131 (1929).
2) bildl.: som kännetecknas av upprepade avbrott (följda av häftig intensitetsstegring); ojämn, orolig, oregelbunden, disharmonisk; som går än i den ena riktningen än i den andra; äv. (med anslutning till RYCK, sbst.1 8): nyckfull. Lundell (1893). De öfriga novellerna (i en samling) .. äro något ryckiga och konstlade. SD 1899, nr 563, s. 5. Hans konstigt ryckiga sätt, hans obehärskade nycker. Siwertz Eld. 142 (1916). Sålunda lirkade deras samtal fram, ryckigt och besvärat. Lindqvist Herr. 309 (1917). Hur skall man kunna ge en idé om denna negrernas dansorgie, den skramlande, ryckiga musiken (osv.). Asplund Or. 170 (1934). Vår ekonomiska politik har präglats av ryckiga åtgärder. GHT 1947, nr 91, s. 20.
SAOB
