publicerad: 1960
RYGGA ryg3a2, v. -ade, förr äv. (i bet. I) -er, -de, -t, -d (pr. sg. akt. -ar 4Mos. 30: 16 (Bib. 1541) osv. -er OPetri 1: 119 (1526), Bælter JesuH 1: 83 (1755). — pr. sg. pass. -as VetAH 1741, s. 5, osv. -es Muræus Arndt 2: 404 (1648), Nohrborg 957 (c. 1765). — ipf. -ade UpplDomb. 7: 42 (1550: rygeth) osv. -de Petreius Beskr. 2: 203 (1614), VDAkt. 1654, nr 84 (1653). — sup. -at ÄARäfst 101 (1596) osv. -t HärnösDP 1694, s. 301. — p. pf. -ad G1R 1: 205 (1524: oryggath) osv. -d 2SthmTb. 5: 266 (1577: orÿgd; jfr anm. till I 4 nedan), Messenius Blanck. 35 (1614), Börk Darius 59 (1688: Rygt, f. sg.)). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (†, Rudbeckius Dagb. 169 (c. 1625; i bet. I 4 b), Lind (1749; i bet. I 4)), -NING.
Ordformer
(rigg- 1557—1614. rijg- 1581—1585. rog- 1694 (: rogt, sup.; sannol. skrivfel för rögt). rydd- 1887 (: ryddning; i bet. III b β). ryg- (rÿg-) 1524—1709. rygg- (rügg-, rÿgg-) 1523 osv. röj- 1693. -a (-e) 1548 osv. -ja (-ia, -ie) 1523—1755)
Etymologi
[fsv. ryggia; jfr fd. (o. dan.) rygge, nor. rygge, nor. dial. ryggja; avledn. av RYGG (jfr med avs. på bildning o. bet. BAXA, v.1). — Jfr RYGGKÖP]
I. i fråga om handlingen att röra sig bakåt l. att vända ngt ryggen l. att bringa ngn l. ngt att röra sig bakåt l. att gå tillbaka o. d. samt i anv. som ansluta sig härtill.
1) om person l. djur: röra sig baklänges; dra sig tillbaka; retirera; vika tillbaka l. undan (ofta på grund av skygghet l. rädsla); skygga tillbaka; om häst o. d.: stryka; i sht förr äv.: fly; särsk. i uttr. rygga för (äv. från) ngn l. ngt; stundom äv. i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet., i utvidgad anv., om gång(art) o. d.: som innebär ryggande l. sker bakåt. Rÿchte så (svenskarna) vp der ifrå (dvs. från Kalmar), / iuten han frögdades då, / mente te skulle rÿgge med alle, / hela landet skulle honom tillfalla. Visb. 1: 138 (c. 1620). (Fienden) måste rygga och lemna åtskillige på platzen. Nordberg C12 1: 100 (1740). (Vissa hästar) finnas, som rygga med bång och häftighet. Ungern-Sternberg Bourgelat 53 (1752). (Sv.) Rygga .. (lat.) Terga vertere. Fugere. Sahlstedt (1773). Retrograda (ryggande) Allyrer. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 66 (1836). Holländarne ryggade för den vildt framträngande fribytareskaran. Rydberg Frib. 367 (1857). Joe fattar revolvern, (säger) starkt. Ajö! Bäraren ryggar, går baklänges. Bergman Patr. 98 (1928). Han kommer .. fram till gärdsgården, ryggar och stannar till. Moberg Rid 124 (1941). — särsk.
a) (†) i vissa uttr.
β) [sannol. bildat efter uttr. giva sviga (där det senare ordet fattats ss. verb)] giva rygga, ge vika, ta till flykten. Spegel Dagb. 54 (1680).
b) med innehållsobj. l. med bestämning (obj. l. substantiviskt rumsadverbial utan prep.) betecknande väg l. vägsträcka o. d.: under ryggande förflytta sig l. utföra l. tillryggalägga o. d. Då qvadratvolten ryggas, erfordra hörnen mycken aktsamhet. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 41 (1836); jfr 3 b. Lars ryggade ett steg. Rydberg Vap. 226 (1891).
c) oeg. l. mer l. mindre bildl.: vika tillbaka o. d.; särsk.: dra sig undan l. tillbaka; hejda sig, tveka; väja; dra sig; åtra sig; skygga; stundom äv. med sakligt subj., särsk. betecknande tanke l. känsla o. d. Harkman EpitSÖrnestierna 3 (1660). Den, som redan vore trolofvad .. borde (enligt Paulus) ej rygga; men den lediga borde ej söka maka. Ödmann StrFörs. 1: 335 (1799). (En yankee) studsar för ingenting, ryggar för ingenting, finner ingenting omöjligt. Bremer NVerld. 1: 289 (1853). Anton ryggade ett ögonblick, men så tänkte han, att (osv.). Gustafsson Sag. 3: 51 (1877). Lyssnen munkar! Komma skall jag (dvs. Filip II) / Tankens djerfva kraft att rygga. Qvanten Dikt. 256 (1880). Baronen .. ryggade icke från vad han sagt. Lagergren Minn. 5: 286 (1926). (Hon) ryggade .. för den långa och besvärliga vägen till Stillwater. Moberg Nybygg. 52 (1956).
2) (†) gå bort från l. lämna (ngt), vända (ngt) ryggen. Ach! hur thet kostar på, sitt varma näste ryggia, / Gå frå sitt hus och sig til tiggiarstafven tryggia. Kolmodin QvSp. 1: 29 (1732).
3) bringa (ngn l. ngt) att röra sig baklänges l. bakåt samt i anv. som närmast ansluta sig härtill.
a) (†) refl., = 1. (Han hade) ryggat sig några steg til bakars, samt draget värjan. VRP 25/8 1735. Hästarna törnade mot varandra och ryggade sig. Hansson SlättbH 106 (c. 1885). särsk. oeg. l. mer l. mindre bildl., = 1 c. Rÿgha doch icke tigh, / halt Fast ten tro och lofuen, / som tu hafuer lofuat migh. Visb. 1: 118 (c. 1620). (Om den tilltänkta fästmön saknar hemgift) torde också herr Landtrådet rygga sig, och återtaga sina ord. Lindegren 1: 69 (1805). Lovén Dante 1: 9 (1856).
b) med avs. på rid- l. dragdjur: bringa att rygga (i bet. 1), låta stryka; äv. med avs. på fordon o. d.: bringa att röra sig baklänges l. bakåt; äv. utan obj. (o. i denna anv. stundom (särsk. ss. vbalsbst.) utan bestämd avgränsning från 1); äv. allmännare, med avs. på ngt sakligt: flytta l. föra bakåt l. tillbaka; i sistnämnda anv. stundom äv. med objektet ersatt av bestämning styrd av prep. på: flytta (på ngt) i riktning bakåt; vanl. med personligt subj. Söderman ExBook 7 (1679). Vil intet hästen straxt lyda, när du vil göra Halt, så stryk eller rygga honom. Ungern-Sternberg Bourgelat 49 (1752). Altid vil du foten rygga; / In med vänstra klacken. Bellman (BellmS) 1: 235 (c. 1775, 1790). Samma muskler, hvilka framföra bogen när den är lyft, rygga hästen när foten är understödd. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 32 (1836). I kuperad terräng, eller där ryggning med tunga lass ifrågakommer. LB 4: 88 (1903); jfr 1. Maj satte sig framför byrån; hon fick rygga lite på stolen, så att översta byrålådan kunde öppnas. Hedberg VackrTänd. 76 (1943). Vagnstång eller stång, (dvs.) bom, vid paranspänning tjänande att vända eller rygga vagnen. Cronquist Ekipage 25 (1952).
c) (†) i utvidgad anv.
α) med avs. på förflyttning l. steg o. d.: rikta bakåt l. tillbaka; äv. (övergående i 4) mer l. mindre bildl. (med avs. på steg): återtaga; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. På Bält är steget gjordt och kan ej ryggas mer. Gyllenborg Bält 19 (1785). Förskräckte, fålarne, med ryggadt språng tillbaka, / Vid selen skilja sig och tömmarna försaka. Rutström i 2SAH 3: 245 (1803). En stum förskräckelse ibland hans (dvs. den fallne konungens) troppar rår. / De rygga sina steg. Adlerbeth Poët. 2: 255 (1803). Minnet af Heleni ord .. / .. oss manar att rygga vår segling. Dens. Æn. 77 (1804). Dens. Ov. 307 (1818).
β) i uttr. rygga sitt bo (till en plats), (med sitt bohag) flytta tillbaka (till en plats). För några ganska fåå åhr sedan rÿgde then S. Herren (dvs. den i Jönköping födde prosten N. Juringius) sit boo i Egbÿ hijt neder (dvs. till Jönköping). VDAkt. 1654, nr 84 (1653); möjl. särsk. förb.
4) (numera i sht med ngt vitter l. fackspråklig prägel) bildl.: återtaga l. återkalla l. frångå l. bryta l. vika från l. icke stå fast vid (ngt); låta (ngt) gå tillbaka; upphäva l. omintetgöra (ngt); sätta (ngt) ur kraft; särsk. dels med avs. på löfte l. överenskommelse l. ingånget förbund l. köp l. byte o. d., dels med avs. på beslut (i sht förr äv. dom; jfr c) l. mening l. ståndpunkt o. d.; förr äv. med indirekt personobj.; vanl. med personligt, i sht förr äv. med sakligt subj. (se h). Rygga ett kontrakt l. ett anbud. Han ryggar aldrig ett givet ord. Gud ryggar icke sina löften till människorna. Rygga sin intagna ståndpunkt. G1R 1: 115 (1523). (Han) kom .. och satte peni[n]gene j disken och wille rÿgia køpet. OPetri Tb. 27 (1524). (Han) hafver .. latitt förstå, at tu samme jordebyte ryggie vilt. G1R 24: 429 (1554). Hwar .. (domarna) haffua fält en orätt Doom, så skole the ryggia honom. Schroderus Waldt 36 (1616). Gifver Franckrijke inge penningar, då kunne vij ryggia alliancen. RP 7: 47 (1637). Förr .. än iag Sichäo min swurna edh skulle rygga! 2Saml. 1: 115 (c. 1669). Ingen lär den sanning rygga, / At ju alla ha sit pund. Nordenflycht QT 1744, s. 10. Jag .. ryggar mitt beslut och benådar (förbrytarna). Crusenstolpe Tess. 2: 127 (1847). Hovrätten avskrev målet vid vite av böter för den som ryggade förlikningen. Olsson Herdam. 2: 129 (1947). jfr (†): Om tu tigh täncker til ett Hws aff nya byggia, / Tu sök tigh först godh Platz, Wil tu titt Sinn (dvs. din avsikt) ey ryggia. Palmchron SundhSp. 19 (1642). — jfr O-RYGGAD. — särsk.
a) (†) med avs. på lära l. villfarelse o. d.: återkalla l. frångå l. avsvärja sig. (Han) framträdde .. vthi itt allmenligit Samqwemme, och föruthan Blygd sijn Lära ryggiade. Schroderus Os. 1: 712 (1635). Därs. 2: 752 (med avs. på villfarelse). Then Påfwelige Legaten .. ladhe .. honom vppå, at .. (han) skulle .. then Lutherske Läran vppenbarlighen revocera och ryggia. Därs. III. 1: 345.
b) (ålderdomligt) med avs. på trolovning l. fästning (se d. o. 6): bryta; förr äv. med avs. på äktenskap, dels: låta gå tillbaka, dels: omintetgöra. Joens legopiga i Äskiult hafuer ryggiat sin trolofningh. ÄARäfst 101 (1596). Om Ächtenskapet wore allareda giordt, skal thet icke ryggias. Schroderus Os. 1: 175 (1635). Ett litet svepskäl blott .. och hennes giftermål / Åtminstone fördröjs, om inte det kan ryggas. Remmer Theat. 2: 84 (1815). Palmén JurHb. 124 (1859).
c) (†) övergående i bet.: sätta sig över l. upp emot l. handla i strid med (ngt, t. ex. dom l. förordning), icke ställa sig (ngt) till efterrättelse, åsidosätta l. bryta mot (ngt); jfr d, h. Sa[m]me dagh sacffeltt[es] Måårtten 3 (marker) ffor dombröt ffor th[et] han rygeth her[e]ttz dom. UpplDomb. 7: 42 (1550). Han skulle inthet läggja dhen blamme på sigh, och ryggja först K. M:tz villja. RP 3: 19 (1633). Egennyttige rygga Förordningarne. Dalin Arg. 1: nr 9, s. 2 (1733).
d) (numera bl. tillf., ålderdomligt) med avs. på fred l. frid, övergående i bet.: bryta. Här war / Så nyligh oprettet oppenbar / En fredh, then ingen skulle ryggie. Hund E14 38 (1605). Ödmann PredUtk. 15 (1808).
e) (i vitter stil, numera föga br.) med avs. på vänskap l. trohet o. d.: icke stå fast vid, bryta mot; göra slut på, upphäva; rubba. Så är nu Wenskapen vpbygdt, / Hwilken, iag tror, blijfuer snart rygd. Messenius Blanck. 35 (1614). Utan dätha (dvs. dessutom) kan (om Darius dödas) dän tro, oss Perser swurit, / Bli Rygt af Wyrdnan, de till Konga-Namnet burit / I alla tjder ha. Börk Darius 59 (1688); jfr h. I Folk (dvs. äkta par) .. / Som uti Mot och Med den huldhet aldrig ryggen, / Där I E'r svurit till. Frese VerldslD 98 (1717, 1726). Nicander 2: 835 (1826).
f) (†) om legohjon, med avs. på legohjonstjänst: undandraga sig fullgörandet av, övergiva. Pigan i Torsås skyldig för sin rygningh eller återgångh 3 d(ale)r. VDBötB 1633, s. 72. Effter Pigan Vthan någon gifwin orsaak hade Ryggiadt sin tienst, derföre skall Pigan tiena sitt .. åhr fram. GullbgDomb. 12/5 1644.
g) (†) med avs. på institution: lägga ner l. avskaffa. (Gripsholms kloster) ær h. n. arff och egiet, .. therföre stod .h. n. vel til att ryggia thet. G1R 4: 209 (1527).
h) (i sht i vitter stil, numera föga br.) i utvidgad anv., med sakligt subj.: omintetgöra (ngt); göra (ngt) ogjort; komma (ngt) att misslyckas; äv. övergående i bet.: komma (ngt) att vackla, rubba (ngt), äv. i pass. med mer l. mindre intr. bet.: rubbas l. ändras l. försvagas o. d.; förr äv. (motsv. b) övergående i bet.: bryta mot (ngt). Hoppet moste .. hafwa en wisz owijkeligh grundh, som icke rygges. Muræus Arndt 2: 404 (1648; t. orig.: wancket). Börk Darius 24 (1688; med avs. på plan). Han frågar med samma nit om Rimen rygga tankarne, som om sielfsvåldet ryggar Förordningarne. Dalin Arg. 1: 51 (1754). Jag .. förklarar nu en gång för alla, at ingen ting kan rygga mit beslut. Altén Misst. 1 (1797). Ångren sjelf förmår begångna fel ej rygga. Adlerbeth Poët. 1: 232 (1802). Dem (dvs. fienderna) skall modet ryggas. Afzelius SæmE 93 (1818). (Kvinnornas) jemmer och klagan skulle (icke få) rygga deras mäns ståndaktighet och mod (inför striden). Franzén Minnest. 2: 137 (1823). Zeipel Set. 1—2: 22 (1847).
Anm. till I 4. Hit torde snarast ansluta sig ssgn ORYGGD, p. adj. (se ORYGD) [sidoform till ORYGGAD], i uttr. bliva oryggd för l. utav ngn, om gåva: orubbat förbli i ngns ägo (utan att gåvan går tillbaka l. dyl.). 2SthmTb. 5: 266 (1577).
5) [jfr 3, 4] (†) bildl., med personobj., i uttr. rygga ngn ifrån ngt, bringa ngn att avvika från l. gå förlustig ngt. Hwar I .. hafwe i sinnet .. att draga oss ifrån .. (vårt avgivna) löfte .., så wele wi eder angripa såsom fiender, de som oss icke allenast ifrån lifwet, utan och ifrån ähra och redelighet draga och ryggia wele. RA I. 4: 819 (1598).
II. (†) ta ryggbenet ur (fisk o. d.). Fyllt Giedda: Fiällen tages af, ryggias, och lagas så att Stiert och Hufwud hålla widh Skinnet, gör (osv.). Rålamb 14: 93 (1690).
III. förse (ngt) med rygg (se d. o. 3) samt i anv. som ansluta sig härtill.
a) (utom i α—γ numera bl. mera tillf.) förse (ngt) med beklädnad l. täckande hölje l. skydd o. d. på bak- l. översidan l. toppen o. d. (jfr RYGGNINGS-HUD) l. med ryggliknande upphöjning l. upphöjd rand o. d. (jfr RYGGAD 2). Om den samlade Barken upreses på öpet fält, .. samt väl ryggas, at vattnet ej får inkomma: då (osv.). Ahlelöf SvarVetA 10 (1763). Öfverförd till Skandinavien utbildas .. (flintpilen) under loppet af gånggriftstiden genom .. ryggning och retuschering till en verklig praktpjes. AntT XIX. 2: 100 (1911). — särsk.
α) (fullt br.) bokb. förse (bok o. d.) med rygg (se d. o. 3 f); särsk. dels: anbringa remsa av klot o. d. på ryggen av (bok) vid kartonnering, dels: anbringa remsa av väv l. papper på ryggen av (bok) ss. förstärkning efter rundning o. falsslagning o. före den lösa ryggens påsättande, dels: anbringa remsa av papper på den limmade kanten av (block). Thon o. Kirsch 50 (1856). GrafUppslB 707 (1951).
β) (numera i sht i skildring av ä. förh., fullt br.) plöja (teg l. åker) så att en rygg (se d. o. 3 m β) uppkommer på mitten; gm plöjning åstadkomma sådan(a) rygg(ar) på (åker); ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om åker o. d.: försedd med sådan(a) rygg(ar); jfr RYGGAD 2. VetAH 1739, s. 92. Detta fält (vid Ölands kust) såg ut som åkrar i Skåne eller Upland, där de väl rygges, at vatnet må afrinna. Linné Öl. 146 (1745). Corallstranderne .. (på Gotland), som gå i vågor, lik en ryggad åker alt högre och högre in åt landet, kunna ej annat vara än hafvets verkan. Biberg Linné Oec. 10 (1750). Wåhlin LbLandth. 8 (1804). Andersson SkånH 1: 178 (1947; om ä. förh.).
γ) förse (tak) med ryggning (se b β); företrädesvis (i sht i skildring av ä. förh., fullt br.) med avs. på halmtak: förse med taktäckning (av lös halm l. av torv o. d.) över takåsen; jfr RYGG 3 o, RYGGAD 2 c. Liung strör .. (bonden) under sin Boskap, och med Ljung ryggar han sina vackra halmtak. VetAH 1761, s. 238. (Sv.) rygga ett tak (t.) ein Dach verfirsten. Auerbach (1913). Nilsson HistFärs 211 (1940; med avs. på halmtak).
b) ss. vbalsbst. -ning i konkret anv.; särsk.
β) taktäckning på takås (jfr HUV, sbst.1 3 a); särsk. om sådan taktäckning (av lös halm l. av torv o. d.) på halmtak; äv. allmännare, dels om taknock, dels om täckande hölje (av halm l. spån o. d.) i toppen l. översta delen av stack av hö l. säd; jfr a γ. VDAkt. 1664, nr 157. Smidde järnplåtar till takfot och ryggningen (på kyrka med tegeltak). Därs. 1757, nr 459. Manhusbyggnad .. 6 alnar hög till ryggningen. Ambrosiani DokumPprsbr. 330 (i handl. fr. 1839). Juhlin-Dannfelt 375 (1886; på stack). Överst på åsen måste man lägga en ryggning som kunde bestå av lös halm, tång eller torv, ofta ljungtorv. HallHist. 1: 472 (1954).
Särsk. förb.: RYGGA BAKLÄNGES10 320. särsk. till I 1: rygga (med ryggen l. bakre delen före). Man (får) låta hästarne rygga baklänges med vagnen. Wigström Folkd. 1: 191 (1880). —
RYGGA TILL10 4. till I 1: plötsligt o. mer l. mindre ofrivilligt rygga. Heidenstam Vallf. 58 (1888). Jägarn ryggade till såsom för stinget av en ormgadd. Högberg Utböl. 2: 190 (1912). —
RYGGA TILLBAKA10 040, äv. 032, äv. TILLBAKS04. [fsv. ryggia til baka]
1) till I 1: rygga. Hagberg Shaksp. 12: 271 (1851). (Han) ryggade .. flera steg tillbaka. Melin VikSaga 172 (1910); jfr rygga, v. I 1 b. Du luktar öl, så att man ryggar tillbaka för dig. Fåhræus LäkH 1: 89 (1944). särsk. bildl. = rygga, v. I 1 c. Snellman Stat. 129 (1842). En djerf filosofi, som icke ryggar tillbaka för några slutsatser. Malmström i 2SAH 54: 21 (1878). Han säger .. ut (sina åsikter) med en hänsynslös djärfhet, som .. kommer de flesta af oss att rygga tillbaka. SvTidskr. 1894, s. 225. Carlsson LantmPol. 99 (1953).
2) (föga br.) till I 1, 3 a, refl., i uttr. rygga sig tillbaka, gm att rygga förflytta sig tillbaka. Torfinn stride, som bar märket, ryggade sig med hast till baks, där folket stod tätare. Bååth EgilS 118 (1883).
3) (mera tillf.) till I 3 b: gm ryggning föra (häst o. d.) tillbaka, bringa att stryka tillbaka. (Vi hörde) att hästarne .. (efter vattningen) ryggades tillbaka och återvände nedåt ladugården. Ahnfelt StudM 2: 215 (1857).
4) (†) till I 4: låta (byte) gå tillbaka. Så äre vij .. icke tilsinnes att effterlate honom samme byyte (av gårdar), utan må thu på våre vägne rygget tilbaka. G1R 21: 1 (1550). —
Ssgr: A: (I 4) RYGGE-TID. (om ä. förh., numera bl. tillf.) = freste-tid 2. Nordström Samh. 2: 678 (1840; om medeltida förh.).
B: (I 4 a) RYGGELSES-FORM. (†) formulär för återkallande l. avsvärjande av irrlära; jfr form I 3 c. Schroderus Os. 2: 585 (1635).
C: (I 4 b) RYGGES-MÅL. (†) om brytande av trolovning; jfr -mål. Hall KultInt. 124 (i handl. fr. 1643).
D: (III a) RYGGNINGS-HUD. (†) i pl., om bräder avsedda att tjäna ss. klädsel l. beklädnad (förhydning) på baksidan av ngt; jfr hud, sbst.1 4. 6. Tölffter bräder till kyrckioport .. Ryggnings huder på samma port. VDAkt. 1707, nr 603 (1700). —
(III b β) -PANNA, r. l. f. (numera bl. tillf.) tegelpanna placerad l. avsedd att placeras på takås, nocktegel; jfr rygg-panna, ryggås-tegel. VDAkt. 1785, nr 321. —
(III b β) -TRÄD. (†) ryggträ (se d. o. 3); anträffat bl. i ssgn eke-ryggningsträd, av ek. LdVBl. 1828, nr 4, s. 4.
Avledn.: RYGGARE, m.||ig. (numera bl. tillf.) särsk. till I 4: person som ryggar l. bryter l. frångår ngt (t. ex. ingånget förbund). RP 6: 721 (1636). —
RYGGELIG, adj. (†) till I 4, om löfte o. d.: som kan ryggas; jfr orygglig. Schroderus Os. III. 1: 290 (1635). Lind (1749; under umstösslich).
SAOB
Alfabetisk lista
Spoiler title
Spoiler content