SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1932  
HUV 4v, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar ((†) -er VDAkt. 1677, nr 80).
Ordformer
(hooff Murenius AV 96 (1642). huv (huf, hu(u)ff) c. 1660 osv.)
Etymologi
[fsv. huver, motsv. isl. húfr, fartygssida midskepps, nor. huv, takrygg, bottenplankor i fartyg; jfr feng. hȳf, eng. hive, bikupa; av germ. hūƀa-, besläktat med lat. cūpa, tunna, gr. κύπη, håla, sanskr. kūpa, grop; jfr HOV, sbst.3, HUVA, sbst.1]
1) mer l. mindre kupformig (fast l. lös) inrättning som (för olika ändamål, vanl. för att tjäna ss. skydd l. hölje) är anbragt ovanför ngt l. välvd över ngt. Tijijmstocken (dvs. solvisaren) skola kyrkiowerderna .. festa och göra huuff på. Murenius AV 407 (1658). Huf på en sockertopp. Weste (1807). De bästa koppar (till fågelburar) äro de vanliga af glas, med huf försedda. AHB 48: 26 (1871). Babyn .. slumrade sött i en klädkorg under en huf af tidningspapper. Lindqvist Stud. 140 (1906). Erixon Möbl. 2: LXII (1926). — jfr GNIST-, KLOCK-, KOPPAR-, MOTOR-, PAPPERS-, PLÅT-, SKYDDS-, SYMASKINS-, TE-, TYG-HUV m. fl. — särsk.
a) om dyl., upptill (l. vid sidan) öppen inrättning för avledande av rök, ånga, gas o. d. VetAH 1791, s. 199. Stål Byggn. 2: 40 (1834). För metallångornas afledning befinnes en huf af bleck, af samma form som en omvänd tratt, straxt ofvanom pannan. Eneberg Karmarsch 2: 188 (1861). Ventilationstrummor skola vara försedda med vridbara hufvar. SFS 1908, nr 59, s. 2. — jfr DRAG-, LUFT-, RÖK-, SKORSTENS-, VENTILATIONS-HUV m. fl.
b) (†) om baldakin över predikstol l. dopfunt o. d.; jfr HIMMEL 6 a. Gyllenius Diar. 155 (c. 1660). Johansson Noraskog 1: 255 (i handl. fr. 1740).
c) (†) om fingertuta. Serenius (1734, 1757; under stall, sbst.).
d) (förr) skjutk. om hylsa (med inneliggande slagkrut) som användes ss. knallhatt till perkussionseldvapen; slagkrutshuv. Åkerstein SvarAnm. 109 (i handl. fr. 1825). Sedan slagkrutet började användas till handgevärens antändning, har det begagnats .. (bl. a.) inlagt i hufvar af koppar, messing, jern, bly och papper. Enander Handgev. 111 (1832). Alm VapnH 105 (1927). — jfr ANTÄNDNINGS-, KNALLHATTS-, SLAGKRUTS-HUV m. fl.
e) (förr) mil. o. jäg. om ”drivspegel” (se d. o. 1). Jochnick Handgev. 43 (1854).
2) om det kupformiga taket av ett torn l. en tornliknande byggnad; den av detta tak täckta, översta delen av ett torn osv.; äv. om det rörliga, kupformiga taket på en väderkvarn; jfr HATT 3 c. BtÅboH I. 11—12: 42 (1674). ArbB 8 (1887; i fråga om väderkvarn). Den gamla klockstapeln, med sin höga spira och sin vackra ”huf”. TurÅ 1895, s. 270. AQuennerstedt i KFÅb. 1912, s. 181. — jfr KVARN-, TORN-HUV.
3) byggn. i utvidgad anv. om skyddande tak l. betäckning av annan form.
a) om (vanl. av två mot varandra i vinkel sammanfogade bräder bestående) betäckning över fogen vid takåsen av en byggnad, ävensom om liknande, lutande betäckning ovanpå mur, plank o. d. Murenius AV 96 (1642). Marcus, Jakob och Mårthen hålla tilhopa huuff, och sedan bygia huar sitt stycke på muur och taak efter som kyrkiorådet delar och lotten faller. Därs. 519 (1662). Spegel (1712). (Byggnad) under tegeltak, hvilket omses och förses med en ny huf. SyneprotÅsenhöga 20/9 1894.
b) (föga br.) från en vägg l. dyl. framskjutande skyddstak, t. ex. över ingång o. d. Een huuf el(le)r Skärm öf(ve)r dörn, at dropp ej skadar trappan el(le)r wäggen. OfferdalKArk. N I 1, s. 78 (1712). (Sv.) Huf, (fr.) Avant-toit. Weste (1807).
Ssgr: (1 d) HUV-BRÄNNING. (†) skjutk. om det förhållande att slaget mot slagkrutshuven åstadkommer explosion, utan att skottet antändes. Åkerstein StyckSlagkrut 24 (1829). Af 100 (vall-)gevär gifva 22 vid första skottet hufbränning. KrigVAT 1834, s. 320.
(1) -SLÄDE. (föga br.) kursläde. Högberg Utböl. 1: 179 (1912).
(1 d) -VÄSKA. (förr) mil. väska för förvaring av slagkrutshuvar. Åkerstein StyckSlagkrut 4 (1829). Krig VAT 1847, s. 8.
Spoiler title
Spoiler content