RYKA ry3ka2, sbst.1, r. l. f.; best. -an.
Etymologi
[sv. dial. ryka; sannol. till en (i sv. o. nor. ortnamn föreliggande) stam hreuk-, i avljudsförh. till RUKA, sbst.]
(i vissa trakter, vard.) om (tätt skockad) mängd av människor: hop, klunga. Låt oss gå! Hela rykan kommer ju. Värnlund Sångare 101 (1933). Där var tjugu man närvarande, och det var förenat med livsfara att ge sig dit in i rykan. Lo-Johansson Stat. 1: 213 (1936).
SAOB
