RYKA ry3ka2, sbst.2, r. l. f.; anträffat bl. i best. -an.
Etymologi
[sannol. bildat till RYKA, v.2 (i bet. 11 (b), 12 b)]
(föga br.) i uttr. gå åt rykan, gå galet l. ”åt skogen” l. ”åt pipan”, gå omkull. När det har gått åt rykan (med den kooperativa affären), då (osv.). Jonsson Fly 164 (1941).
SAOB
