[sannol. hypersvecistisk form av sv. dial. ruka, sitta framåtlutad, kura, av fsv. ruka, sitta (om hund), motsv. nor. dial. ruka, sitta o. kura ovärksam (framför elden), till (stammen i) RUKA, sbst.1 (se ELidén i MeijerbArk. 1: 71 ff. (1937)); jfr det sannol. från nord. språk lånade meng. ruken, huka, eng. dial. ruck, huka; formen ryka sannol. bildad efter mönster av sådana ordpar som finlandssv. dial. ruka, ryka: RYKA, v.2, finlandssv. dial. struka, stryka: STRYKA; med avs. på bet. jfr äv. sv. dial. spisaröka (med öppet ö), person som sitter ovärksam vid spisen, till sv. dial. röka (med öppet ö), sitta o. huka (i avljudsförh. till sv. dial. ruka, se ovan)]
(†) i uttr. sitta och ryka, om person: sitta ovärksam o. lata sig (framför spisen). Professor poëseos förehölte Befall:n Haakes .. Om han afdrifwit ifrån de förlammade hemmanen de odogelige åboer, som der på sittia och ryka? Sw(arades:) Om jag det gör, så får jag wärre i stället. ConsAcAboP 7: 19(1690).
SAOB
