RYNGA ryŋ3a2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. (Skåne) rynga, rynja, f.; jfr sv. dial. (Skåne) rynge, rynje, n.; möjl. (se IIngers i SydsvOrtnSÅ 1949—1951, s. 68) sammanhörande med d. rønne, förfallet hus, ä. dan. o. dan. dial. røn, förfallet hus (sannol. eg.: stenhög; jfr d. røn, holme, av stenar täckt grund, isl. hraun, stenhög, o. det i fin. sannol. från de germanska språken inlånade raunio, ruin)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) dåligt l. förfallet l. oansenligt hus. Hansson Nott. 126 (1885).
SAOB
