publicerad: 1960
RYNKIG ryŋ3kig2, adj. -are. adv. -T; förr äv. RYNKOT, adj.
Ordformer
(-ig 1757 osv. -iog 1681. -iot (-j-, -tt) 1603—1755. -og c. 1720—1764. -ot 1710—1749. -ut 1681)
Etymologi
a) om (kroppsdel hos) person l. djur: som är försedd med l. täckt av rynkor; vars hud uppvisar rynkor; om person äv.: som har rynkor i ansiktet; om hud: som ligger i rynkor. Een Grodha .. tänkte wedh sigh siälff, om hennes rynkiotta hudh bleffuo wäl vpfylt, så wille hon wäl bliffua så stoor som Oxen. Balck Es. 162 (1603). Een gammal kiäringh med innfallne och rynckote kindbeen. KKD 5: 178 (1710). Prinsessan blef så rynkig, att all hennes elakhet på långt afstånd kunde läsas ur ansiktet. Levertin Diktare 249 (1898). Ruin SjunknH 169 (1956). särsk.
α) [djurets struphud är rynkig] zool. i uttr. rynkiga salamandern, (det olmarna närstående) salamanderdjuret Necturus maculatus Raf., fårad olm. (Stuxberg o.) Floderus 3: 320 (1904). SvUppslB (1935).
γ) i utvidgad anv., om leende l. ålderdom o. d.: som kännetecknas av rynkor. En gammal snäll gubbes rynkiga leende. Söderhjelm Upps. 180 (1907). Du räds ej rynkig ålderdom / och allt vad ödet smider hop. Lindorm TalHj. 38 (1912).
b) om del av växt: som är försedd med rynkor, rynkad (se RYNKA, v. 1 b γ). VetAH 1801, s. 168. Rynkad tofsskivling .. Hatt .., utbredd, rynkig, särsk. i kanten. Ursing SvVäxt. Krypt. 374 (1949).
2) motsv. RYNKA, sbst.2 b; om tyg l. klädesplagg o. d.: som är försedd med skrynklor som uppkommit gm missöde l. ovarsamhet o. d., skrynklig; stundom äv.: som är försedd med avsiktligt (ss. dekoration l. dyl.) anbragta rynkor, rynkad (se RYNKA, v. 2). Verelius 241 (1681). I lifvet är .. (livrocken) utskuren och något rynkig, samt försedd med en lifgördel äfven lagd i veck. KonstNyhMag. 4: 28 (1822). Akta, så att duken inte blir rynkig! Östergren (1937).
Avledn.: RYNKIGHET, r. l. f. till 1 o. 2. Nordforss (1805). All ålderdomens rynkighet och förbleknade skinntorrhet. Fröding Eftersk. 2: 76 (1897, 1910).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content